Jag har en udda relation till anteckningsböcker. Å ena sidan älskar jag dem. Bara tanken är så vacker, böcker uppradade, fyllda med historier, anteckningsböcker som fylls med något, något meningsfullt, som en bok bara skriven för hand, är en sådan vacker tanke. Och det är vad jag önskar varje gång jag köper en anteckningsbok. Å andra sidan hatar jag dem. För jag lyckas aldrig. Lyckas aldrig fylla en bok med en historia. Jag tröttnar, eller så skriver jag bara några sidor. Och då kan jag inte använda boken igen, för då är den förstörd. Illusionen är förstörd. Det är inte längre Den boken, som är fylld med en historia. Ibland har jag försökt reparera skadan, genom att riva ut sidorna med fel text. Men det gör det bara ännu värre. Jag har så många anteckningsböcker. Halvfulla, ofullständiga. Ofyllda.

Det är därför jag gillar block. Block har mycket mindre press. Om man inte gillar en sida, kan man riva ut den. No problem. De är också enklare att skriva i, och större. Och billigare. Det kanske inte känns som om man skriver ett mästerverk i ett block, men å andra sidan (jag säger "å andra sidan" alldeles för mycket? Är det ens "å" andra sidan? Eller är det "och" andra sidan? Hursomhelst.) så känner man sig inte som ett misslyckande heller, om man inte gör det. Skriver ett mästerverk, alltså. Det är som att rita på fint papper. Jag har slutat med det, för det leder till att jag inte ritar alls. Det fina pappret skrämmer mig. Jag måste prestera. Och då går det inte. Jag är som penicillin. Eller den som upptäckte penicillin. Alla mina bra saker gör jag av en slump. Sedan kanske de inte har en sådan påverkan på världen som penicillin har, men det är en annan sak.