Så sitter man här. På tillfriskningsväg efter en veckolång astmaförkylning. Förra blogginlägget känns en evighet sen (innan Azcatraz? Jisses.), och jag har inget bättre för mig. Twitter har mer eller mindre tagit över mitt bloggbehov, men ibland behöver man bara babbla på i mer än 140 bokstäver.

Jag brukar sällan skriva när jag har översvallande känslor, men nu känner jag att jag faktiskt tänker göra ett undantag. Vad har jag för känsla, undrar ni?

Jag är GLAD.

Hoppa omkring, luftsparkande GLAD.

Varför är jag så GLAD, då? Jo, jag ska ju till Azkatraz. Vilket, trots att det är någonting väl värt att vara glad och överlycklig över, vilket jag också är, jag har vetat om i några månader nu, så att blogga om det (igen) är inte speciellt aktuellt.

Så vad är det som gör mig GLAD just nu? Jo, bio. Tråkigt nog var jag och min mormor på dagen snuvade på biljetter till visningen av HBP i IMAX (tänk Cosmonova...), och jag var åtskilligt sänkt av detta. Inte jättesänkt; jag skulle ju trots allt till fucking Azkatraz! Men det hade varit en kul grej, så därför är jag ju nu hänsynslöst GLAD för väntelistan jag hade slutat hoppas på för flera veckor sedan var tydligen värt min tid, för jag har fått biljetter.

Så jag är GLAD.

Om det är något jag har blivit duktigare på det här året så är det att skjuta upp saker. Som nu. Jag ska skriva ett utkast till en uppsats i Psykologi, men jag vet inte vad det går ut på, eller vad jag vill skriva om, och jag vill verkligen inte. Så jag skjuter upp det. Måste rita fötter till femtio bilder. Måste rita andra temabilder. Måste hjälpa Mimmi med matten. Måste läsa texter till engelskan. Osv. Och så vidare.

Allt det där är ju bra, såklart. Jag behöver rita mer temabilder (men inte fler fötter, woho!). Jag behövde läsa de där texterna. Men ur prioriteringssynpunkt så borde jag skriva om sorg.

Det är till och med så att jag inte alltid heller gör andra saker jag borde göra. Istället gör jag saker jag vill göra. Som att spela The Sims (tredje generationen!). Eller rita fanart. Eller skriva. Eller spela Kingdom Hearts.

Så ni förstår mitt problem. Jag undrar vart min disciplin tog vägen. Jag saknar den.

Long time no blog. Varför? Skolan. DEN ULTIMATA DÖDLINJEN 20 maj närmar sig med stormsteg och min ångestlista är obehagligt lång. Men låt oss prata om något annat. Låt oss prata om... Neon Genesis Evangelion.

Jag började kolla på Neon Genesis Evangelion eftersom serien refererades i varje djävla trope (ja, jag vet: nörd) och därför att det tydligen skulle vara en dekonstruktion, och jag gillar dekonstruktioner (nu nu nu nu WATCHMEN).

Dock så var det en dekonstruktion av "humongus mecha anime", dvs. väldigt stora robotar, och min erfarenhet av sådana program är ungefär lika med noll. Jag har inte ens sett ett enda avsnitt av Transformers, det enda jag vet är att Optimus Prime dör mycket. Men tvtropes är ju mysigt så jag bestämde mig för att se den ändå.

Sanningen är att jag inte har sett klart hela, så jag har inte kommit till slutet som ska vara en sådan total mind screw att folk dödshotade skaparna, men jag har ingen bättre att prata om och vändningen efter halva är tillräckligt chockerande.

Det börjar som en rätt så standard anime. En liten pojke, Shinji, kommer till Tokyo (eller Tokyo-3... jag vet inte riktigt vad kopplingen är.) för att vara pilot till en väldigt stor robot, EVA-01 (detta är en av MÅNGA bibelreferenser). Med denna EVA måste han slåss mot så kallade "änglar"... jag vet inte riktigt vad exakt de är, men någon sorts alien.

Det är inte helt standard, dock. Shinji är inte som de flesta protagonister jag har sett i anime/manga. Han är tyst, reserverad och han har inga egentliga mål, han är lite vilsen och gör mest som han blir tillsagd, vilket ställer honom i direkt kontrast till andra kända huvudpersoner, som Naruto och Edward Elrich.

Animen är lite seg i början, men den blir bättre och bättre allteftersom tiden går, och när Asuka, ett av de tre barn (tillsammans med ytterligare en flicka, Rei) kommit in i bilden så var animen riktigt mysig. De bråkade, socialiserade och slogs mot gigantiska monster med gigantiska robotar! Hur är det inte coolt?

Men så... slog det om. Plöstligt var det blod. Mycket blod. Och våld. Och död. Och Shinji som skriker. Och lagom mind screwiga... vad de där synerna nu var. Men seriöst. Shinji som skriker. Den röstskådespelaren måste ha haft en audition som bestod att han han skulle skrika som om han just brutalt mördat små barn, alla hans vänner hade lämnat honom och någon höll på att dra av honom tånaglarna.

Så... jag är lite rädd för att fortsätta nu. För jag vet att det kommer bli värre. Och värre. Men jag ska ta mig igenom den här animen, oavsett hur traumatiserad jag blir.


Och och! Jag glömde nästan: Neon Genesis Evangelion har ett av de bästa intron jag har sett! Det är en allmänt bra låt, och om man somnar mitt i så är det inte lika obehagligt att vakna till än säg till exempel Death Note.

Ja, så har man kommit ikapp då. Tillåt mig att förklara. Jag gillar Naruto- det kanske inte är den bästa serien i världen, men jag gillar den, för det är underhållande och engagerande att läsa. Men för några veckor sedan så tröttnade jag på att titta på animen, för de drog ut på alla slagsmål i all evighet och lade in massa filler hela tiden; dessutom var jag hela tiden livrädd för fandomen för jag hade ju ingen aning om vad som skulle hända. Så jag började läsa mangan istället. Vilket inte är så bara, med tanke på att Naruto just nu är uppe i 443 nummer. Jag hade ingen lust att börja om från första början, så jag satte igång vid cirka 250 (vilket är precis efter ett stort tidshopp på tre år) och nu har jag alltså äntligen nått fram till 443, så nu måste jag plöstligt vänta på nya avsnitt. Vilket är lite sorgligt, antar jag.


Och i andra nyheter så är Rufftoon's 'Water Tribe'-serie över nu, vilket också är väldigt konstigt.


Och detta kan inte betyda så mycket för någon annan än mig, men det blir ett roligt inlägg att se tillbaka på. Tjoflöjt.

Jag bloggar egentligen aldrig när jag inte har energi, eller känner att jag inte har något speciellt att skriva om. Som nu, till exempel. Men för att visa att jag är en människa som är beredd att förändras, oberoende av vad vissa doktorer tycker, så ska jag nu berätta saker om mig själv, även om de kanske inte är så otroligt intressanta. Det är ju ingen annan än jag som läser den här bloggen i alla fall, och jag tycker ju att jag är intressant.

Jag kom på att jag inte har valt mina individuella val idag. Vilken var en väldigt tur, eftersom idag var sista dagen som man kunde skicka in sina val. Så tack, ödet (eller Lina).

Jag har ont i knät. Eller, inte precis i knät, men lite under. Varje gång jag går. Ont. Och det känns som om jag klagat på det inför varenda människa jag kan tänka mig, vilket får mig att känna mig väldigt, väldigt gammal, men ja. Jag har ont i knät.

Jag har börjat spela The Sims. Igen. Bara för att jag vill klara av The Legacy Challenge för en djävla gångs skull.

Sen var det väl inte så mycket mer, om jag inte ska gå in på vad jag har gjort idag också, men det är allt för normalt för mig.

Så, jag har börjat läsa Watchmen. Jag har tänkt läsa den jättelänge, men det har aldrig blivit av, och nu när filmen har kommit så är allt utlånat, så jag får nöja mig med Serieteket referensexemplar. Men det är bra. Så djävla bra.

Men som sagt, jag har bara läsa när jag är på Serieteket, så jag har inte hunnit så långt (dock har jag redan hittat mina favoritkaraktärer, och en slashpairing. Dock har jag ju som sagt bara läst två kapitel, så det kan ju ändras, men just nu är det Rorschach och Nite Owl II)

Så i väntan på Watchmen så läser jag Batman. Så, jag har läst Year One och jag har försökt att läsa Dark Night (jag vet, den ska vara otroligt och mästerlik, men kom bara inte in i den); nu läser jag Jeph Loeb och Tim Sales Batman, som tydligen är baserad på Year One. Och den är fucking awesome. Jag hade oturen att råka läsa tredje boken i deras trilogi först, men det gör inget, för nu vet jag precis vad jag har att se fram emot i 'The Long Halloween'.

Jag har upptäckt nu slash inom Batman också, nämligen i form av Bruce/Harvey, eller Batman/Two-Face. Dom är så mycket mer intressanta än Jokern, för de har en historia tillsammans, och det är så tragiskt! Det hjälper att Batman spenderar hela 'Dark Victory' med att ha ångest över Harvey/Two-Face. Batman/Jokern verkar vara det som är största i fråga om fandom, och med Heath Ledger och Christian Bale så kan jag mycket väl förstå varför, men från en seriesynpunkt så gillar jag Batman/Two-Face bättre.

Det var nog så nördig som jag tänkte vara idag, det.

Så. Sitter hos LN och lyssnar på musik; Spottify is the shit. Håret är rosa nu, och jag har i något svag ögonblick lovat att jag ska se på 10th Kingdom. En film på sju timmar. SJU FUCKING TIMMAR. Och om jag inte gör det, så kommer Edi slå mig.

Men håret är rosa! Och det, det är ju trevligt. Wow, jag kan verkligen inte skriva inlägg utan en ide.

Jag känner för att göra något kreativt, men orkar inte faktiskt göra något kreativt, vilket sätter mig i något av ett dilemma. I vanliga fall skulle jag bara ha gått in på TV-Tropes eller något liknande, men eftersom det är slutet av sportlovet och jag inte har gjort mycket annat, så är jag nu djävligt trött på allt vad Epileptic Trees och Large Hams heter.

Ett problem som jag (och kanske några andra?) ofta stöter på när jag, till skillnad från idag då, blir lite kreativ, är att jag alltid blir för kreativ för mitt eget bästa. Så fort jag får en ide till ett projekt som jag känner att "wow, det här kan bli bra" så plågas jag av tusentals ideér som inte har med historien att göra, utan uppföljare som jag möjligtvis skulle kunna skriva om jag bara fick klart den första. Vilket jag i 99% av fallen aldrig får.

För att ge några exempel: Just nu har jag tre kreativa projekt som jag mer eller mindre arbetar med (mer betyder i det här fallet "tvingas att arbeta med", eller "arbetar med när jag har tid" och mindre "arbetar inte all med"); Serien Wulfram/Charlie*, Serien/Historien 'Twice Upon A Time', och historien med det fina arbetsnamnet Stacken (eller möjligtvis Stackaren, beroende på hur kvick jag känner mig). Wulfram/Charlie är visserligen en färdig historia, men jag håller på att göra om den till serieformat och har redan ideér till inte bara en "Tio år senare"-sequel utan också en prequel som skulle vara "Som Frankenstein, fast utan så mycket wangst och mer HoYay och konstig vetenskap" (Yep, jag citerar mig själv. Från mina tankar.) 'Twice Upon A Time' hade knappt sprungit i existens förrens den hade en sequel och en historia som jag verkligen vill skriva och ska kalla 'The Wonderful Amazing Legendary Adventures Of Princess Merilynn Tiandis Hazael Leiah Juvela Princesca Hushblossom Ravenstorm of Dohlynnruil, duchess of Kethryja, daughter of Parun", och till sist så är Stacken inte lika mycket en lite historia längre som en stor sak, förklädd till tre mindre.

Så mitt problem är att jag planerar för mycket. Tar mig vatten över huvudet. Och att jag länkar för mycket till TvTropes.



* Snedstrecket i det här fallet betyder att serier kommer heta Charlie ELLER Wulfram. Det är inte en pairing. INTE.

Orkar verkligen inte skriva så mycket mer än att jag är blond nu, och har varit i en dag eller så. Det ska bli rosa, men det har det inte blivit än. I övriga nyheter så... um. Ja.

Jag har ju som bekant tagit mig för att se om alla gamla animerade filmer jag såg och inte såg som barn. Sen senast har jag sett två, Den Lilla Sjöjungfrun och Atlantis. En av dem överaskade mig positivt, och det var inte den Lilla Sjöjunfrun. Jag måste säga att jag inte bryr mig det minsta om de "lånade" en del från andra berättelser, Atlantis är en grymt underskattad Disneyfilm. Designen är fantastisk, från karaktärer till bakgrunder. Karaktärerna är mysiga, intressanta och framför allt inte uppdelade i jättegoda och jätteonda (jo, kanske lite. Men mindre än i de flesta Disneyfilmer). Dessutom finns det några scener som får mig att undra om detta är en barnfilm. Som i prologen, när Atlantis håller på och gå under och den stora barriären brer ut sig över staden, men inte hela staden, och medan folk springer mot centrum för att inte stängas ute, så kan man se de som inte hann, bulta på barriären innan de sveps upp av vattenmassorna. Det händer en gång till sen, i u-båten, ala Titanic. Men jag gillar den skarpt, och att båda Joss Wedon och Mike Mignola jobbat på den ser jag som ett extra plus (det märks, faktiskt. I alla fall Mignola).

Det är nog bara att inse att jag aldrig kommer bli en såndär som skriver flera inlägg om dagen. Jag får helt enkelt nöja mig med några gånger i veckan, det gäller att inte pressa sig själv för hårt, då går det bara åt pipsvängen. Men idag har det ju faktiskt hänt saker! Jag har gjort min andra intervju i mitt serietecknararbete, med Ola Skogäng, som är en allmänt cool person som tecknar Theo, en av mina favoritserier. Det var väldigt intressant och kul.Vilket är en rätt tråkig beskrivning av något som inte var det, men jag orkar inte komma på något fyndigare.



Annars har jag klagat på saker till Ellen i telefon. Det är väldigt roligt att klaga, tycker jag. Speciellt när det provocerar. Jag älskar att diskutera saker, litteratur, djupa frågor, vad som helst. Problemet är att jag ofta går in ordentligt för vad det nu är jag tycker, så jag kan nog tyckas vara nästan lite agressiv. Så, om du någonsin hamnar i en hetsig diskussion med mig, och tycker att jag är helt psycho/får känslan av att jag inte gillar dig, så är det förmodligen inte så, det är bara att jag verkligen gillar att diskutera.

För att helt byta ämne: Händer det någonsin nångon annan, att när de läst eller lyssnat på något med ett väldigt speciellt språk tillräckligt länge, så börjar ni tänka i samma takt. Alltså, inte om samma saker, men att man i huvudet börjar betona på samma ställen, osv. För det händer mig hela tiden. När jag har tittar för mycket på Zero Punctuation så tänker jag snabbt och sarkastiskt på engelska, när jag varit inne för mycket på TV Tropes så betonar jag de ord som är uttryck, och därför enlig wiki-magin är länkar. Nu har jag lyssnat på Ett Öga Rött som ljudbok, eftersom vi ska läsa den i svenskan, och jag är smart på det sättet, så nu tänker jag som huvudpersonen pratar. Det är lite irriterande faktiskt. Jag får ta och läsa lite gamla inlägg så jag får min skriftliga dialekt tillbaka.

Nämen ser man på, en ny layout? Jag är ganska nöjd med den, måste jag säga, även om det inte alls blev som jag först tänkt mig (det var rosa och gult, och det fanns flaggor... och konstiga tecken) Jag hade tänkt slösa bort dagen med att spela Psychonauts, men tvspelshelvetet vägrar starta igen. Som tur är så kommer ju Lina över för att titta på Oscarsgalan ikväll, så då kanske hon kan få liv i det.

Oscars, ja. Jag tittade igenom de nominerade och insåg att jag har sett precis två tre fyra filmer, The Dark Knight och WALL-E (och Kung Fu Panda (och Hellboy 2, som har en nomination för bästa smink)). Så jag får heja på dom.

Så, i riktig traditionsanda så såg jag Oscarsgalan med Lina, och även om hon lyckades sova sig förbi alla de stora priserna För er som inte vet; Oscarsgalan är lång, väldigt lång, försnacket börjar runt tolv, själva galan runt två, och allt är inte slut förren sex, halvsju, och självklart sparar de Bästa Manliga och Kvinnliga Huvudroll, och Bästa Film, dvs. mest intressanta priserna till sist. Dock var det ju inte riktigt så i år, men eftersom den är så lång tänkte jag gå igenom galans höjdpunkter.

• Hugh Jackman, eller "I! AM! WOLVERINE!"; som var allmänt mysig och australiensisk, och sjöng! Det är alltid trevligt. Eller, inte alltid, men när han gör det är det det.

• Bästa Tacktal går till han Japanen som vann för bästa animerade kortfilm, med en hedersnominering till Kate Winslet (som fann Bästa Kvinnliga Huvudroll) som hyperventilerade sig igenom hela sitt tal.

• Heath Ledger. Att Heath Ledger skulle vinna för bästa Manliga Biroll var det enda pris som jag verkligen brydde mig och, så både jag och Lina satt kanten av våra stolar (om vi haft några). Det hjälpte inte att killen på Kanal 9 tillkännagav att priset skulle delas ut ungefär tre pris (och därmem 3 reklampauser + 3 studiobesök) innan det faktiskt hände. Tack, hörru.

Och som uppföljning på första delen av mitt inlägg (som jag skrev igår, innan Oscarsgalan) så började tvspelet fungera så fort Lina steg in genom dörren. Jag skämtar inte. Men jag behöver såklart en bild för att avsluta det här inlägg, så för att hålla med film-temat, så har det ju dykt upp en bild på Johnny Depp som Hattmakaren, är om man är tjena på lingot, The Mad Hatter.

Så jag kan inte sova. Vilket är ett friskhetstecken, antar jag. Jag hade tänkt att somna till Anastasia, men de planerna gick om intet när jag inte somnade. Men lite äldre tecknade filmer är fina. Man måste inte åka till Japan för att hitta bra animation (även om "Howl's Moving Castle" är så vacker att jag förvanldas till en hjärnlös lite fangirl). Nu är Anastasia kanske inte det bästa exemplet på en jättebra film; den är vacker och så, men historien är så inkorrekt och sångerna är inte speciellt minnesvärda. Dessutom såg Anya mycket bättre ut innan hon på magiskt vis fick långt prinsesshår.

Men jag har bestämt mig för att se/se om gamla animerad filmer, bara av den anledningen att jag tycker om animerade filmer. Så för några dagar sedan var det Lejonkungen 2 (som jag inte sett tidigare, och även om den inte var lika bra som ettan, så gillar jag iden med Shakespeare fast med lejon), och härnäst tror jag att det blir Den Lilla Sjöjungfrun, och efter det Ringaren i Notre Dame. Och Fantasia. Jag har aldrig sett Fantasia, men jag har hört att det är vacker animation och klassisk musik tillsammans på en nördig LSD-tripp. Så det kan man ju inte missa.

Sen vill jag ha den här boken. Nej, jag vill ha ljudboken. Bara för att jag är en sådan nörd, och för att det är Neil Patrick Harris (och jag älskar Neil Patrick Harris) som läser. Legendary*.




* Jag hyser ett stark hat mot alla som fortfarande använder frasen "Legen-wait for it- dary!" på internet och tror de är unik och smarta. Ett, DET ÄR INTE KUL LÄNGRE. Två, DET FUNKAR INTE I SKRIFT. Så SLUTA.

Det är kul att lösa korsord. Jag tror inte speciellt många gör det nu förtiden. Och med många så menar jag såklart människor i min ålder. Och så bortser jag från Lina. Och med korsord så menar jag inte det är "OKEJ". Jag blir faktiskt lite provocerad av lösenordet i OKEJ. Ja, jag har löst det; Mimmi hade en tidning och jag hade väldigt tråkigt, samtidigt som jag var fast på samma ställe. Nämnligen toaletten. Men det hör inte till saken. Till saken hör att OKEJ har en vädligt tragisk ursäkt för ett korsord, som i vissa fall inte bara deprimerar mig, utan också gör mig upprörd. Jag kan komma förbi de uppenbara "Vilken kändis är de här?"-bilderna, och jag skulle till och med kunna de väldigt subjektiva ("Är Tom och Bill": Snyggingar!) men när de blir rätt upp och ned sexistiska ("Kan han inte": Laga mat) då blir jag sur. Förlåt, men lever vi fortfarande under missuppfattningen att män inte kan laga mat och kvinnor inte kan tycka om hiphop (en annan ledtråd)? Vad är det här, 50-talet? (Inget ont mot 50-talet; designen var snygg, men könsrollerna lämnade mycket att önska)

Jag kanske begär för mycket från den arma individ som ska skapa denna hjärngympa för OKEJs läsare (ni vet vilka ni är). Det kanske är det som är mitt problem; jag begär för mycket av saker i allmänhet helt enkelt. Vilket är konstigt, eftersom jag anser mig själv vara en ganska cynisk person. Så antingen är jag en hycklare, eller så begär jag för mycket av min egen cynism. Vilket gör mig till en... ja, vad då?

Så, det där öppna hatbrevet blev det ju inte så mycket av, eftersom anledningen var att de aldrig sände några nya program någonsin, men sedan 'råkade' jag visst titta på det där nya HIMYM-avsnittet som skulle sändas men sen inte gjorde det och sen läckte via Amazon/iTunes. Oops. Men som sagt, inget hatbrev.

Vilket såklart gjorde mig väldigt lycklig, men det ger mig inte så mycket att blogga om, eftersom jag inte känner för att blogga om själva avsnittet. Att blogga om serier jag tittar på på svenska får mig att känna mig inte bara nördig men som en töntig nörd, eftersom jag måste använda engelska ord så som "shipping" och "rabid fangirl" i en svensk context (och "context"! Plus att jag blir trött på att att sträcka mig efter citat-knapparna efter ett tag). Så nej. Du kommer inte höra om hur jag tycker att man kan släppa lite på kontinuiteten för att främja en tvseries sanna syfte. Inte här, i alla fall.

Så jag får hitta på något annat att skriva om. Oftast när jag bara skriver så brukar jag för eller senare snubbla på en tråd jag kan spinna vidare på. Om inte, så har jag ju i alla fall nu bevisat att jag kan få ihop i alla fall 2 1/2 stycken på hur jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Och det är ju betryggande att veta.

När jag tittar på Fladdermask just nu så går många saker igenom mitt huvud. Vissa är uppenbara ("Wow. Jag är VERKLIGEN en dålig bloggare") andra är mer associerade till min eviga längtan att vara 'cool' ("Tror folk att jag stödjer den svenska översättningen av Harry Potter nu? Eller inser de hur långt min kreativa namngivning sträcker sig när de inser att jag har varit med och döpt en blogg till 'Namnge din blogg'?"), vissa är mer reflektioner ("Jag ser verkligen inte ut sådär längre. Alls. Förutom, ansiktet och så. Men håret. HÅRET.") men mest av allt inser jag att jag verkligen, verkligen, verkligen, måste byta layout. Jag har hjälpt Mimmi byta layout om och om igen, men inte en gång har jag slagit mig ned och tagit tag i den fula röra som min egen layout faktiskt är. Färgerna är blaskiga, fotot är gammal, typsnittet funkar inte på PC, osv. osv. Så det måste jag verkligen göra... nån gång. Kanske.


Så, eftersom jag tog mig tid att hitta den här serien och klistra in den i inlägget, så tänkte jag avsluta med ett medelande från mannen som förr eller senare kommer bli nästa Härskare Över Universum. Skaparen av xkcd, alltså. Det här mer eller mindre summerar varför xkcd är så vajert (jag kan berätta om min kamp att återinföra gamla fina ord nån annan gång). Det ser jättedjupt och matematiskt ut (och ibland så är det det) men oftast så är det bara jättesmå saker som en nörd som jag verkligen kan identifiera mig med. Och om man kan identifiera sig med streckgubbar utan ansikten, då är det djävligt bra gjort.