Det började inte så bra. Det gör ju aldrig det (Kent...). Jag mådde piss, trodde jag skulle svimma (som på Kent) och folk hatade mig. Seriöst, Lina trängde sig tillbaka genom folkmassan två gånger utan att någon sa ett ljud, men när jag kom tillbaka från att ha tagit luft så fick jag världens utskällning. Jag vill inte ha bråk, så jag försökte förklara mig och sedan när det gick upp för mig att hon antingen var omänsklig eller självisk, så vände jag mig om. Och då fortsätter hon snacka skit om mig med sin kompis! Suck. Samma sak hände på Kent förresten, efter det att jag blivit utburen (jag svimmade i introt) så blev jag utskälld av en tant för att försöka hitta tillbaka till min plats. Människor blir onda när det är konstert.

Men sedan kom Han, och då blev allt mycket bättre (också för att folk började hoppa omkring, vilket gjorde att luften virvlade om). Men det gav mig bara en sådan adernalinkick. Jag hade undrat innan (när jag satt på golvet) "Varför gör jag det här mot mig själv, varför?" Men sedan när musiken kom så... förstod jag. Speciellt "Samma Nätter Väntar Alla." Allt var värt det för de tre minutrarna. Allt. Jag rös, jag var genomsvettig innan, men Han började spela den så blev jag helt kall, så mycket rös jag. Men varmt var det. Jag tror jag måste raka av mig håret, om inte annat i ren självbevarelsedrift inför Kent. Det var som att ha en yllemössa på huvudet! I alla fall, TACK till Lina som gav upp att stå allra längst fram, för att hennes känsliga kompis höll på att svimma och behövde luft.

Och sen tog det slut, och då stod Markus i dörren och skrev autografer. Han sålde skivor också, men det var inget sånt där tvång, han signerade din lapp även om du inte köpte något. Han är bara så otroligt gullig, så otroligt snäll och glad. Vissa kändisar är ju så tråkiga, eller överlägsna, eller trötta på fans, men han är verkligen inte det. Han pratar med alla och tycker det är jättekul, verkligen en idol som man inte blir besviken på när man träffar som i verkliga livet, för han är lika underbar som sin musik. Och sen, så SIGNERADE HAN MINA BYXOR. Ja, ni ser ju på bilden, mina gula byxor. Jag hade inget papper och detta är mina favoritbyxor, så varför inte? Då blir jag också glad varje gång jag tittar ner på mina ben, och kan komma ihåg hur gullig han var, och allt som är bra med konsterter. Nu måste jag bara komma på ett sätt som jag kan tvätta dom på, för jag tror inte det var en permanent penna. Jag kanske kan lacka på det eller något. Det är ett problem för framtids-Klara.