Det är kul att lösa korsord. Jag tror inte speciellt många gör det nu förtiden. Och med många så menar jag såklart människor i min ålder. Och så bortser jag från Lina. Och med korsord så menar jag inte det är "OKEJ". Jag blir faktiskt lite provocerad av lösenordet i OKEJ. Ja, jag har löst det; Mimmi hade en tidning och jag hade väldigt tråkigt, samtidigt som jag var fast på samma ställe. Nämnligen toaletten. Men det hör inte till saken. Till saken hör att OKEJ har en vädligt tragisk ursäkt för ett korsord, som i vissa fall inte bara deprimerar mig, utan också gör mig upprörd. Jag kan komma förbi de uppenbara "Vilken kändis är de här?"-bilderna, och jag skulle till och med kunna de väldigt subjektiva ("Är Tom och Bill": Snyggingar!) men när de blir rätt upp och ned sexistiska ("Kan han inte": Laga mat) då blir jag sur. Förlåt, men lever vi fortfarande under missuppfattningen att män inte kan laga mat och kvinnor inte kan tycka om hiphop (en annan ledtråd)? Vad är det här, 50-talet? (Inget ont mot 50-talet; designen var snygg, men könsrollerna lämnade mycket att önska)

Jag kanske begär för mycket från den arma individ som ska skapa denna hjärngympa för OKEJs läsare (ni vet vilka ni är). Det kanske är det som är mitt problem; jag begär för mycket av saker i allmänhet helt enkelt. Vilket är konstigt, eftersom jag anser mig själv vara en ganska cynisk person. Så antingen är jag en hycklare, eller så begär jag för mycket av min egen cynism. Vilket gör mig till en... ja, vad då?