Lyssnar på: Nine Inch Nails
Jobbar på: Ediths present
Äter: Polly (nu med spår av nötter!)
Stressnivå: Produktiv/medel

Jag har just nu fem flaskor av Ramlösa med smak och persimon & grape i mitt rum. Från den senaste veckan. Jag tycker verkligen om Ramlösa med smak och persimon & grape.
Men det får mig att undra, hur kommer man fram till sådana här saker? Vilket smak på vatten, hur många sockerbitar i kaffet, hur många pepparpåsar i ketchupen... Det är väl trial&error-metoden, antar jag. Men egentligen är det lite synd. För när man väl har hittat den där kombinationen man tycker om, så är det inte så ofta man avviker från den. Även om det är så att man kan hitta något man gillar ännu bättre, så håller man sig till det som är tryggt. För det är ju faktiskt en större chans att man inte hittar något som är bättre. Än att man hittar något som är sämre istället. Som Bonaqua.

Jag älskar Ramlösa med smak och persimon & grape. Jag dricker den nästan varje dag. Kanske borde jag prova något annat någon gång. Det finns massor av smaker i Ramlösa-kylen på konsum. Hallon. Citron. Skogsbär. Men jag håller mig till min Ramlösa med smak och persimon & grape. Varför? För att jag inte vill ha något som smakar diskmedel. Eller som Bonaqua Silver med smak av päron.

Läser: Vargbröder 4 (Var är SIP 4? VARFÖR finns den inte på punkt.medis?)
Lyssnar på:  "Någon gång måste du bli själv" - Säkert!
Stressnivå: lurking... >_>

Så. Jag var på cosmonova idag. Fast, först var jag ju på skolan och skrubbade arton tusen jävla plastburkar som de satans intelligens- och ansvarsbefriade esteterna (mig själv inräknad) hade lämnat där utan att skölja ur dem. Men i övrigt var det en trevlig dag! Jag fick bättre omdöme än jag väntat (jag har otroligt låg självförtroende när det kommer till betyg. Ingen förstår mig. Varför är det så?) och så fick jag mail om den (i min öron) enorma summa jag kommer tjäna i sommar. Inte för att skryta, men...

Men, till själva poäng med detta inlägg. Om några inlägg har någon poäng. Jag menar, hur kan vi vara så säkra på att vi verkligen är här? Liksom, spirituellt och sånt där menar jag. Men i alla fall. Vi var på Cosmonova hela familjen, till och med bror, och såg denna föreställningen, SEA MONSTERS 3D.
Och ni vet när man var liten, och såg på film, och monstren tycktes nästan hoppa ut ur skärmen? Precis så var det, förutom att monstren faktiskt hoppade ut ur skärmen. Väldigt häftigt. För det var ju 3D, så alla hade jättecoola 3D-glasögon på sig (kan inte någon göra dem till solglasögon? Jag borde snott ett par, men jag är för feg.) Men, 3D. Till och med jag ryckte till när de slängde stenar och småfisk på en. Så, detta kan jag faktiskt rekommendera. Coolt, typ.

Och så tycker jag slutligen att alla ska ta och lyssna på Säkerts "Någon gång måste du bli själv". Alla som har hört Petters "Logisk" har hört refrängen, men hennes version är så mycket underbarare. Jag hade lite svårt för den först, men nu kan jag inte få nog av den.



Och (igen. Jag suger på början-av-meningar-ord.) så slutligen så skulle jag vilja be om ursäkt för detta inlägg, som är fult och hemskt och fel på så många olika nivåer. Jag är trött. Jag har noll inspiration att skriva, men jag ska fan komma ikapp Lina. Och jag måste skriva nu, annars förlorar jag det. (Jag hade t. ex. massor av bra saker att skriva igår, men så sov jag så försvann dom.)

Jag håller på att lyssna på Northern Lights nu som ljudbok. Och den är jättebra. De flesta engelska/amerikanska ljudböcker är det faktiskt, mycket bättre än de svenska. Folk som läser på svenska har ofta irriterande röst och noll inlevelse. Inte som i Northern Lights, där de både har en mysig uppläsare och olika människor som gör alla olika röster, med alla olika dialekter och tonfall för att man ska kunna känna att man sitter där brevid dem och lyssnar på deras berättelser. Mysigt blir det i alla fall, och jag har bestämt mig för att bara lyssna på engelsk-talande ljudböcker hädanefter. Det är jättebra att lyssna på när man ritar, speciellt när man tuschar. Och jag har mycket att tuscha just nu. Så jag kommer behöva mycket ljudböcker...

Men, det var inte alls det jag tänkte prata (aka skriva) om egentligen. Vad jag egentligen tänkte skriva om var att jag just nu håller på att lyssna på Northern Lights. Och den är jättebra. Och jag är helt hopplös. Jag blir så fäst vid varje bok jag läser, att jag vill vara en del av den. När jag har läst His Dark Materials vill jag ha en daimon, när jag läst Harry Potter vill jag gå på Hogwarts, när jag läst Artemis Fowl vill jag leva med vättarna, när jag tittar på Avatar vill jag vara en "bändare" (svenska översättningar suger. Men det är ett annat ämne för en annan dag)... och så vidare. Jag nördar loss och önskar att jag var en annan stans. Och det är väl bra, på ett sätt, antar jag. Om inte så är det ju ett kvitto på att boken är bra. Men jag vill för mycket, nu när jag lyssna på NL så vill jag ha en daimon så mycket att det gör ont. Vilket är jättetöntigt, jag vet. Men jag kan inte låta bli. Jag blir... medryckt. Och det är trevligt. Men jobbigt.

***

Så, till något helt annat. Nämnligen ett tips. Om du gillar serier, eller böcker, eller livet i allmänhet. Läs "Strangers In Paradise". Det är en skitbra graphic novel, vars handling är så komplex att det är helt omöjligt att ens försöka beskriva den. Men läs den. För den är vardaglig och rolig och sorglig och fylld av action och kärlek och... allt! Till och med psykotiska lesbianer som försöker ta över världen...

Jag har just fått reda på att jag har fått mitt dröm-sommarjobb, nämnligen på ett dataspelsutvecklingsföretag. Det kanske låter sådär-roligt i dina öron, men det är mitt drömjobb, så håll snattran. Jag är bara så glad just nu, fan vad bra!

Någonting slog mig just. Mitt liv kommer att förändras. Mycket. Och snart. Det måste det göra, eller hur? Jag vet inte.
Jag har bott i samma hus i hela mitt liv, nästan. Har haft ungefär samma vänner (några har fallit bort, några har kommit till. Men jag har alltid haft samma... relation till människor.) Mitt liv har mer eller mindre sett lika dant ut. Och det är trevligt. Jag har ingenting emot det, jag tycker om mitt liv. Men om mitt liv var en film, så var det nu någonting skullle hända. Något stort. Jag skulle träffa någon eller åka någonstans... och det skulle förändra allt. Och på ett sätt längtar jag efter det. Det skulle vara trevligt med förändring. Men på ett annant vill jag det absolut inte. Nej, inget får förändras, allt är bra nu, tack. Kom inte här och vänd upp och ned på mitt liv.

Eller, är jag helt ute och snurrar? Folk som kommer och förändrar folks liv, händer det bara i amerikanska filmer? Är det jag som måste göra allt jobb? Förändra mitt eget liv? För det orkar jag avgjort inte.

Jag är klumpig. Jag lutade mig på en linjal på tänderna, och så halkade jag till och linjalen for upp i tandköttet. Det gjorde ont. Det gör fortfarande ont. Så, tyck synd om mig nu.

Läser: "Vargbröder 4"
Lyssnar på: Bo Kaspers Orkeste
Stressnivå: Låg


Någonting slog mig idag. Alltså, inte på riktigt. Eller, jo, Edith slog mig förmodligen. Jo, hon snärtarde mig i nacken med en hårsnodd. Det gjorde ont. Men jag har förlåtit henne.

I alla fall. Vi hade sovmorgon idag, eftersom vår svenskalektion var inställd så började vi 10.45. Vilket såklart var helt underbart för jag slapp gå upp klockan halvsju, och var inte heldöd halva dagen. MEN. När jag kom till den halv-tomma spårvägsplatformen så insåg jag någonting. Att jag saknade dom. Alla människor som brukade stå där. Jag brukar aldrig prata med dem eller så, mer än sällan är jag till och med väldigt irriterad på några av dem. Men det blir någon sorts tyst gemenskap när alla står där, för alla är lika trött och vill gå till jobbet/skolan lika lite. Det är något sorts missnöjt samtycke som finns där klockan åtta, men inte klockan tio. Och jag saknade det.

Sedan hade jag världens mest meninglösa dag, så långt som skolan gäller. Svenskan: inställd, engelskan: "Ähum, jag ska ägna mig åt dessa få människor, så ni får se på film", matten: "Här är era Nationella prov. Hejdå." Fint.

Jag har insett, att nästan alla TV-serier som jag just nu följer, handlar om döden. Bones: döda människors ben. Criminal Minds: Massmördare. Dead like me: Döda människor som umgås. Undantaget är väl då Avatar, där ingen någonsin dör (de lämnas bara dödligt skadade och så får man aldrig se dem igen...)

Jag har också kommit på, att det måste vara inte med plot-twistande, dramatiska slut på säsonger som eliminerar en karaktär i år. Både Bones och CM har det. Jag ska inte spoila er, även om jag just gjort det. Jag ska inte spoila er mer, dvs. Men folk dör. Dör som i döden.

Döden, ja. DÖDEN. Jag har alltid varit fascinerad av döden. Ibland är det till och med så att jag vill dö, bara så att jag får veta vad som händer efteråt. Det är så spännande, för det är det enda magiska som finns kvar. När det gäller allt annat, då får man slå dövörat till och låtsas, men när det gäller döden så vet man verkligen inte. Ingen vet.

Sedan tycker jag också att döden är mycket coolare än djävulen. Jag är ju inte religiös, så jag vet inte riktigt om jag köper hela den himmel-och-helvete-grejen. Men döden känns liksom... rätt. Alltså inte att det är en person, som går och hämtar folk och har en lie i handen, men att det är någon sorts övernaturlig kraft. Det måste det vara, eller hur? Det kan inte bara vara du är död, det var det. Det måste finnas något mer. Men, åter till varför jag gillar döden. Döden är bara häftigare än Djävulen. Djävulen är så tråkig, så blase. Han är liksom bara ond, och torterar människor, men döden har liksom ett mycket större ansvarsområde. Döden är... jag vet inte. Bara coolare.

Jag är nu rädd för att läsa igenom det jag just skrivit, så jag tror jag bara ska sluta nu. Jag är så jävla trött att jag inte riktigt vet vad jag säger. Men, bara så alla vet: jag är inte sjävmordsbenägen, och jag gillar inte konceptet att dö, och absolut inte i förtid. Min poäng var bara att i jämförelse med de andra mytologiska varelserna som är mer eller mindre accepterade i vårat samhälle idag, så tycke jag bättre om döden (som person) än vad jag tycker om Gud eller Djävulen. Så.

Ni vet hur man vissa dagar bara känner sig GLAD? Lycklig, bekymmerslös, helt utan oro.
Nej, just det. Man är aldrig bara GLAD. Det finns alltid en anledning till varför man är glad när man är glad, och vad denna anledning än må vara, så har den förmodligen någon sorts komplikation, som hur liten den än må vara, hindrar dig från att vara GLAD. Lyckligt, bekymmerslöst, GLAD. Jag känner aldrig så, för jag tänker för mycket. Även när jag är lycklig ältar jag de dåliga sakerna i mitt liv, och de gör mig olycklig. Jag kan bara aldrig släppa taget, och inte tänka, inte oroa mig. Och när jag försöker, så går det oftast åt helvete.

Ni vet hur man vissa dagar bara är SUR? Allt är piss, alla är irriterande och man är bara så jävla trött på livet?
Precis. Varför kan man inte älta de bra sakerna då? Varför, åh varför är det i denna världen så jävla mycket lättare att vara sur och arg, än glad och lycklig? Det är orättvist. Orättvist är vad det är.

Eller är det bara jag? Det kanske bara mig det är fel på? Alla andra kanske är jättelyckliga hela tiden?

Vad vet jag? Jag har en sån där dag.

Läser: "Strangers in Paradise 2"
Lyssnar på: "The Golden compass"
Stressnivå: Låg

Jag kom på att jag inte postat en bild på mig sen jag klippte mig i fredags. Japp, nästan allt hår är borta. Jag känner mig som en del av en trend. Jag, Britney och Carina Berg. Eller kanske inte men... lite?
Jag var bara så trött på mitt gamla hår, som inte var... någonting. Ett stort intet jag gick omkring med på huvudet. Anonymt. Och vem vill vara anonym? Inte jag i alla fall.

Och Ryssland vann. Jag menar, det var ganska uppenbart att Sverige inte skulle vinna, men... Ryssland? Han var ju så smörig att han lät som en parodi på sig själv. Och vad gjorde världsmästaren i konståkning där? Det kan man ju undra. Vidare stärker detta min teori om att världen saknar musiksmak. Men det passar inte i detta inlägg heller.

Då har alla bidrag spelats, till varierande grader av gillande från publiken (dvs. oss). Men en sak är säkert. Man blir elak under Eurovision. Ingenting är heligt, man klagar på allt, till och med det man inte får klaga på. Dans, sång, sångröst, vikt, hår, utseende. Hon har konstig näsa. Han ser ful ut. Hjälp. Man släpper av någon anledning alla hämningar och öser ut sig skit, som galla. Inte fint. Så, tips: kolla inte på Eurovision med folk du vill göra bra intryck på. Men vänner sen tio år tillbaka går alltså bra.

Och snart kommer det blir ännu värre, för då börjar röstningen. Förutsatt att det inte går bra för Sverige, så kommer varje land som inte ger oss minst en åtta bli JÄVLA XX-JÄVLAR!

Nu tänkte jag gå in på min teori om bra musik och varje persons musiksmak, men det verkar som pausunderhållningen är slut och jag skulle inte för allt i världen missa detta...

Jaha. Nu sitter man här igen. Det är ESC om en timme sisådär och jag, Lina, Liora och Josefin har en än gång samlats hemma hos Lina för att heja på Sverige (hur dålig låten än är) skrika på Baltstaterna för att de kompisröstar och vräka i oss chips (och vindruvor). Vi har inte många traditioner, men detta är en. Och när vi träffas såhär alla fyra, så blir det så uppenbart hur olika vi är. Hur JÄVLA olika vi är.

Bara en sån sak som att handla mat blir svårare än kriget i Mellanöstern...
Alla tycker olika, och ingen är rädd för att säga vad de tycker. Och vi åt ändå tacos. Seriöst.
Det får mig att tänka på, att om vi varit kompisar då för 10 år sedan, så hade vi förmodligen inte varit kompisar nu. Vi är helt enkelt för olika (som de fyra elementen. Fyra, inte fem...). Och det hade ju varit jävligt synd. För även om det är jävligt påfrestande ibland, så är det... upppfriskande? Jag vet inte. Min poäng är här någonstans är att det inte är kul att bara ha vänner som tycker likadant som man själv. Så nu ska jag gå och vara med i deras samtal om diverse lärare och elever på respektive gymnasium. Typ.

Det började inte så bra. Det gör ju aldrig det (Kent...). Jag mådde piss, trodde jag skulle svimma (som på Kent) och folk hatade mig. Seriöst, Lina trängde sig tillbaka genom folkmassan två gånger utan att någon sa ett ljud, men när jag kom tillbaka från att ha tagit luft så fick jag världens utskällning. Jag vill inte ha bråk, så jag försökte förklara mig och sedan när det gick upp för mig att hon antingen var omänsklig eller självisk, så vände jag mig om. Och då fortsätter hon snacka skit om mig med sin kompis! Suck. Samma sak hände på Kent förresten, efter det att jag blivit utburen (jag svimmade i introt) så blev jag utskälld av en tant för att försöka hitta tillbaka till min plats. Människor blir onda när det är konstert.

Men sedan kom Han, och då blev allt mycket bättre (också för att folk började hoppa omkring, vilket gjorde att luften virvlade om). Men det gav mig bara en sådan adernalinkick. Jag hade undrat innan (när jag satt på golvet) "Varför gör jag det här mot mig själv, varför?" Men sedan när musiken kom så... förstod jag. Speciellt "Samma Nätter Väntar Alla." Allt var värt det för de tre minutrarna. Allt. Jag rös, jag var genomsvettig innan, men Han började spela den så blev jag helt kall, så mycket rös jag. Men varmt var det. Jag tror jag måste raka av mig håret, om inte annat i ren självbevarelsedrift inför Kent. Det var som att ha en yllemössa på huvudet! I alla fall, TACK till Lina som gav upp att stå allra längst fram, för att hennes känsliga kompis höll på att svimma och behövde luft.

Och sen tog det slut, och då stod Markus i dörren och skrev autografer. Han sålde skivor också, men det var inget sånt där tvång, han signerade din lapp även om du inte köpte något. Han är bara så otroligt gullig, så otroligt snäll och glad. Vissa kändisar är ju så tråkiga, eller överlägsna, eller trötta på fans, men han är verkligen inte det. Han pratar med alla och tycker det är jättekul, verkligen en idol som man inte blir besviken på när man träffar som i verkliga livet, för han är lika underbar som sin musik. Och sen, så SIGNERADE HAN MINA BYXOR. Ja, ni ser ju på bilden, mina gula byxor. Jag hade inget papper och detta är mina favoritbyxor, så varför inte? Då blir jag också glad varje gång jag tittar ner på mina ben, och kan komma ihåg hur gullig han var, och allt som är bra med konsterter. Nu måste jag bara komma på ett sätt som jag kan tvätta dom på, för jag tror inte det var en permanent penna. Jag kanske kan lacka på det eller något. Det är ett problem för framtids-Klara.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag är så fylld av olika känslor att det känns som om jag ska sprängas. Eller dö. Eller något mindre melodramatiskt.

ARG och SUR för att femhundrakronor på något jävla sätt försvunnit från min plånbok. Jag vet inte hur, när eller vem, men borta är dom.

STRESSAD, för jag ska ha prov snart, och jag är så konstig så jag vet inte hur det ska gå.

CHOCKAD över senaste avsnittet av Bones eftersom jag förväntat mig ett snyftigt "We'll make it through this"-avsnitt med istället fick årets plottwist.

ÖVERLYCKLIG, för om några timmar ska jag få se Markus Krunegård live, och hur Markusevangeliet live, och jag vågar inte ens sätta ord på hur underbart det ska bli, för jag är rädd att det ska gå åt helvete. Ska försöka att inte svimma denna gång, åtminstone.

Läser: "Strangers in paradise".
Lyssnar på: Markusevangeliet (Markus Krunegård imorgon!)
Stressnivå: Hög.
Hälsa: Medel +
Status: Allt för mycket att göra. Konstiga dagar framför mig.
Känner sig: Djup.

Idag tänkte jag berätta lite om min alltmöjligtmapp. Du har säkert en själv, du vet, den där mappen som du lägger allt som du kanske borde slänga eller borde spara, men inte riktigt orkar ta tag i. Och om du inte har en i datorn, så har du säkert en på vinden, under sängen eller kanske i ditt eget huvud. Full av allt det där som du någon dag ska sortera.
Så hur mycket sådant har jag? Tja, sen i julas, när jag fick min dator och skapade min nya Alltmöjligtmapp (som är i form av en glad flugsvamp som flyger med en maskros) så har den växt till imponerande 600 objekt på 2,65 GB.
600 saker som jag någon gång måste ta tag i, eller köpa en extra hårddisk (det senare är mer troligt, men i alla fall), och då frågar jag mig själv: varför gör jag så här? Jag vet att jag måste ta tag i allt senare, och att det kommer vara mycket jobbigare då, ändå skuffar jag bara bort allt skit på som ligger på mitt skrivbord till denna lilla (nu stora) mapp. Och sen tänker jag: varför gör jag så här? Jag ser mig själv som en ordentlig person, i alla fall när det gäller skolan. Jag lägger aldrig saker på hög, och jag sitter (till skillnad från andra) nästan aldrig sista kvällen och jobbar med arbeten. Sedan lyfter jag blicken och tittar runt i mitt rum, och faller pengen ned. Min soffa är fylld med kläder, vissa smutsiga, vissa som går att använda en dag till. Mitt bord är fyllt av papper, gamla skolpapper, aktuella skolpapper, dåliga teckningar, bra teckningar...
Det handlar inte om att vara lat, eller att skjuta upp saker. Det handlar om en ovilja att ta beslut. Jag avskyr att välja, men välja måste man. Hela tiden. Vad man ska ha på sig, vad man ska äta, vad man ska göra, vem man ska göra det med, vilken väg man ska gå till tunnelbanan... Val, val, val.
Och när jag kommer hem, så orkar jag inte välja längre. Då lägger man bara undan allt i en alltmöjligtmapp istället.

*

Och på en mer personlig not (svenglish!) så fick jag just besked om att jag inte fick sommarjobb vi kommunen. Vilket ju var tråkigt, men lite skönt också, eftersom jag har ett annat, betydligt roligare jobb på gång (kanske) och det skulle vara jobbigt att behöva välja (ha-ha) att antingen tacka nej till det jobbet och kanske få ett roligare, eller tacka ja och inte kunna ta det roliga om jag fick det. Men nu slipper jag ju det! Fast och andra sidan så kanske jag inte får något sommarjobb alls nu...

Lyssnar på: Ingenting Någonsin (Kent)
Läser: Böcker om Antiken
Status: Halvsovande


Lita inte på något jag skriver nu. Det kan hända att medan jag skriver, så somnar jag, och så fortsätter mitt undermedvetna att skriva. Och mitt undermedvetna är skruvat. Seriöst, titta bara på mina drömmar. Våldtäckter, massmördande barnprogrmledare och kroppsdelar utspridda på trottoaren. Men det är ett annat blogginlägg.
Jag har så mycket att göra nu, det är helt stört. Och jag vill få allt klart, helst denna vecka, så jag inte behöver oroa mig för det när jag nästa vecka har prov och Markus Krunegård och allt... men klart blev det faktiskt inte. Kanske för att jag prioriterade Ediths present. Har jobbat nio timmar på den  (denna helg. Jag vet, jag tog tid på mig själv.) för jag ville verkligen ge den till henne på måndag, men så fan att det är färdig. Skit.

Så jag är trött. Somna-framför-datorn-när-jag-tittar på Naruto-trött. Jag har kommit på hur man sammanfattar Naruto i tre ord, förresten. "Stating the obvious". Seriöst.

Och mina budord är härmed texten från låten "Thou shalt allways kill". Tack Lina. Jag ska göra ett fint papper av dem. Eller kanske stentavlor. Har funkat förut. Jag kan ta första budordet idag så ni lär er.

1. Thou shalt not steal if there is direct victim.

Vackert, eller hur? Kanske lite seriöst att börja med, men det blir bättre, det lovar jag. För mig, i alla fall. Jag tänkte gå och lägga mig nu, och bege mig ut på undermedvetna äventyr. Om jag inte ritar lite på min gaah-it's-pretty-avatar-art. Bara för att jag vill och inte ska.

Jag måste skriva ett till inlägg så jag kan se min uppdaterade profil. Dumt. Men, jag kan ju introducera er till HANS!

Så, eftersom jag har hängt med Liora och Lina (vasterbron.blogg.se) som är JÄTTE DUKTIG och uppdaterar sin blogg hela tiden, så tänkte jag att jag väl like gärna kan skriva något. Idag har jag ju trots allt varit väldigt kulturell. Faktiskt.
Jag har ju varit på teater. "Animal Farm", baserad på boken med samma namn. Med Ellen. Jag, alltså. Gick med Ellen. Hon hade kakor.
 Jag måste läsa den boken. För er som inte vet det, så handlar det om djur som störtar bonden och själva börjar styra den farm dom bor på. Och det är lika skruvat som det låter.

WTF HELA INLÄGGET FÖRSVANN X__________X *skriva om*

Så, när jag kom hem och tänkte ta det lungt, vem ringer på dörren om inte Lina och Liora? Dom tänkte att vi skulle gör något så normalt som att hyra film, och det låter ju trevligt, eller hur? Nej.
Det är helt JÄVLA OMÖJLIGT för oss att välja en film. En gillar skräck, en rom-com, en thriller, en action osv. osv. Vi har vid tillfällen stått och valt i timmar.
Men inte denna gång. Vi har en ny taktik nu. Vi tar helt enkelt en film som ingen vill se!
Som "Bring it on 3: All or nothing". Eller "SPYMATE".

Idag var det Spymate. Jag är stum. Filmen har allt. Först och främst så handlar det om en apa som är hemlig agent, och delvis också hans loserpartner som tappat bort sin dotter. Men mest är det apan som pwnar folk. Och med folk så menar jag alla. Alla, alla, alla. Skurkar, bomber, albinos. Han pwnar till och med en gammal karate-mästare, som han pwnar genom att slå honom i skrevet upprepade gånger framför killens sjuttio elever. Snubben begick säkert sepukku efter filmen.
Men, vad är det mer som ingår i ALLT? Ja, vi har till exempel en albino som tycker att det är en bra ide att när man skuggar folk köra upp en blombukett i ansiktet. Ser inte alls mystiskt ut.
Och NINJAS. Massor av ninjas. Och vita ninjas som slåss mot svarta ninjas! Hur coolt är inte det? Därför tänker jag, utan mera babbel, utnämna "SPYMATE" till:

NUMMER TVÅ PÅ LISTAN ÖVER DE BÄSTA SÄMSTA FILMERNA.

Wow, eller hur? Pterodaktyl (Pterrifying!) är ju då den givna ettan, fullproppad med klicheer är så dåliga att de verkar som parodier, hemska (och blodiga) specialeffekter, och en amatörsub av guld.