Jag har en udda relation till anteckningsböcker. Å ena sidan älskar jag dem. Bara tanken är så vacker, böcker uppradade, fyllda med historier, anteckningsböcker som fylls med något, något meningsfullt, som en bok bara skriven för hand, är en sådan vacker tanke. Och det är vad jag önskar varje gång jag köper en anteckningsbok. Å andra sidan hatar jag dem. För jag lyckas aldrig. Lyckas aldrig fylla en bok med en historia. Jag tröttnar, eller så skriver jag bara några sidor. Och då kan jag inte använda boken igen, för då är den förstörd. Illusionen är förstörd. Det är inte längre Den boken, som är fylld med en historia. Ibland har jag försökt reparera skadan, genom att riva ut sidorna med fel text. Men det gör det bara ännu värre. Jag har så många anteckningsböcker. Halvfulla, ofullständiga. Ofyllda.

Det är därför jag gillar block. Block har mycket mindre press. Om man inte gillar en sida, kan man riva ut den. No problem. De är också enklare att skriva i, och större. Och billigare. Det kanske inte känns som om man skriver ett mästerverk i ett block, men å andra sidan (jag säger "å andra sidan" alldeles för mycket? Är det ens "å" andra sidan? Eller är det "och" andra sidan? Hursomhelst.) så känner man sig inte som ett misslyckande heller, om man inte gör det. Skriver ett mästerverk, alltså. Det är som att rita på fint papper. Jag har slutat med det, för det leder till att jag inte ritar alls. Det fina pappret skrämmer mig. Jag måste prestera. Och då går det inte. Jag är som penicillin. Eller den som upptäckte penicillin. Alla mina bra saker gör jag av en slump. Sedan kanske de inte har en sådan påverkan på världen som penicillin har, men det är en annan sak.

Last night I dreamed I ate a ten-pound marshmallow, and when I woke up the pillow was gone. - Tommy Cooper

Jag drömmer alltid så konstig. Faktiskt. Ett tag drömde jag extra konstigt, men det tror jag kan ha haft att göra med att jag på den tiden somnade till saker som Criminal Minds och Death Note (DN säger du? Har du hört vinjetten till DN? Just det.). Då var det död och kroppsdelar över allt. Men det var aldrig läskigt. Jag har aldrig haft verklighetstrogna drömmar, som dom har i filmerna. Min drömmar är mer som lite suddiga fantasier, som ofta spelar samma händelse om och om igen, eller her byts helt plöstligt. Och några tankar som fastnar. Vad jag måste göra, eller vad som kommer att hända. Det var länge sedan jag hade en riktig mardröm, men att drömma om att gå och omrking och plocka kroppsdelar efter en man som ligger i tu på gatan, samtiding som man är sen till en audition, är inte speciellt trevligt.

Och köpcentrum. Eller, stormarknader är det väl egentligen. Som Willys, fast större. Det drömmer jag om ofta. Jag vet inte varför, men det är ett vanligt tema i min drömmar. De är oftast helt utspejsade och svåra att komma ihåg, men jag pratar ofta med människor jag känner men inte normalt pratar med i de drömmarna. Som förra gången jag hade en sådan dröm, då drömde jag att Ebba ringde. Och det var så verklighetstroget att jag senare den dagen försökte komma ihåg vad hon pratat om, innan jag kom ihåg att det bara hade varit en dröm.

Men, till drömmen som jag faktiskt drömde inatt. Jag var en seriemördare, som var tvungen att mörda folk utan att min familj upptäckte mig (detta var in drömmen inte min faktiska familj, utan någon helt annan). Och detta kanske inte är så udda i sig, och kan lätt förklaras med att jag har tittade igenom två säsonger av Dexter på bara några dagar. Det udda är hur jag undkom att bli upptäckt. Genom att hålla ned shift. Shift-tangenten, alltså. Fråga mig inte hur det gick till. Som sagt är min drömmar ofta suddiga och ologiska. Det kanske är sån jag är. Hur som helst drömmer jag udda, och det kanske kommer upp i framtiden. Så ni vet.


På tal om något helt annat så har jag fått Corel Painter och det är helt jävla underbart! Jag måste bara lära mig använda det... men allt som var så svårt i PS är så enkelt i Painter! Woophie!

Clothes make the man. Naked people have little or no influence on society. - Mark Twain

Det är lustigt att hur man inte uppskattar saker förrens man inte har dem längre. Eller nästan inte har dem. Det kanske är en klicheé, men det är sant. Viktiga saker som man tar för givet. Som att andas. Självklart har detta en koppling till mitt liv just nu. Jag är sjuk, som sagt, och just nu har jag väldigt tungt att andas. Det är väldigt svårt att beskriva, för, som sagt, så förstår man inte hur jobbigt det är förrens man upplever det själv. Det värsta är att man tänker på andningen hela tiden. Andas ut, andas in. Andas ut, andas in. Jag låter också, rosslar. Det är irriterande. Det blir aldrig tyst. Nej, jag tänkte fel. Det värsta är att jag inte kan göra någonting. Att gå upp för trappan är en ansträngning. Seriöst. Jag måste gå långsamt. Jag måste göra allting långsamt. Det är jobbigt. För när annars gör man allting långsamt? Jag erkänner, jag är ganska lat, och otränad, men jag är inte långsam. Jag går inte långsamt (jag går inte fort, men inte låångsamt...) Nu har jag sagt "långsamt" för många gånger.

Då kan jag istället berätta om mitt största problem just nu (förutom att jag inte kan rita! Jävla mediciner. Men det kan jag inte göra något åt. Detta är ett dilemma.). Jag har haft en idé till en historia i huvudet ett tag, och det bara kliar i fingrarna på mig, men jag vill spara det till nano... Så jag kan inte bestämma mig för vad jag ska göra, för jag vill att denna historien blir skriven, och antingen skriver jag den nu, med risken att jag tröttnar och inte kommer förbi 10k (har hänt) eller så väntar jag till november, med risken att jag då har tröttnat på iden. Problem, problem. Det är tufft att vara jag. Jag kör medelvägen, dvs. skriva 6 sidors-karaktärsprofiler på alla karaktärer och planera ut historien scen för scen.

Och om du undrade, citatet som jag pretentiöst placerade i toppen av inlägget hittade jag på Quotationspage, en jättemysig sida för en nörd som jag. Nu när jag är sjuk och inte vill visa bilder på mig själv, så använder jag random citat istället!

Så, jag har inte bloggat på ett tag. Ett långt tag. Ironiskt nog var mitt senaste inlägg om att jag bloggade för lite. (Eller, nej, så var det ju inte. Senast var det morbia enhörningar. Men whatever.) Sen bloggade jag inte på flera dag. Det är som om, ju fler dagar det gått, ju svårare är det att börja. Men jag ska bli bättre. Tror jag. Hoppas jag.

Det blev lite dramatiskt igår. Jag är sjuk, och har varit sjuk den senaste veckan. Och då gjorde jag lite korkade val, som att gå på promenad. Det slutade i en taxi till akuten. Jag hoppas jag inte skrämde Lina. Så, Lina, om du blev skrämd, eller nåt, så var det inte så farligt. Det har hänt förut.

Att jag har fått astma, alltså. Så mycket astma att medicin inte längre hjälper, och det är jävligt svårt att andas. Ni ser, det finns många olika sorters astma som man kan få. I alla fall jag. Det kan kännas som om någon stryper en (händer oftast vid en "attack", dvs. om jag har sprungit eller något annat dumt) eller som någon trycker på bröst korgen, eller bara som om någon har nypt åt lite i luft röret, så man precis inte riktigt kan andas, eller som om det tar emot så man inte kan tar djupa andetag, eller som om man andas genom ett sugrör. Igår kväll var det andas genom ett sugrör. Och tillsammans med en täppt näsa så är det lätt att få panik. Vilket man såklart absolut inte får få.

Det var bara att ta en taxi in till akuten, och "andas". Det vill säga andas in massor av luftvägsvidgande medicin via munstycke. Jag brukar få hjärtklappning av min vanlig medicin, men nu vibrerade jag verkligen. Det hade varit coolt om jag haft vingar. Då kanske jag kunnat flyga.

Sen var det inte så mycket mer med det, jag fick vänta i en timme för att få träffa en doktor, och sen åkte jag hem. Och nu, ja nu är jag fortfarande sjuk, men det är jag van vid. Mitt största problem är att jag hostat så jävla mycket att jag har träningsvärk i magen. Men det kanske är bra träning?

Så, det var en dramatisk kväll. Annars är jag rätt trött på drama. "Days of our lives"-drama. Det finns överallt. Överallt där det finns människor. Till och med bland Avatarderna. Jag hoppade av, på tal om ingenting. DBF: Survivor. Liksom... orka. Så nu ska jag bara isolera mig totalt tills jag blir frisk igen. Vilket förhoppningsvis inte dröjer allt för länge. Isolering är trevligt, men det kan bli långtråkigt.

Jag är en dålig bloggare. På riktigt. Så fort jag är med om något som en riktigt bloggare skulle blogga om (dvs. någon sorts upplevelse i det verkliga livet) så blir jag för trött för att blogga om det. Och när jag väl har börjat med att inte blogga, så är det som om jag bara inte kan. Det är konstigt. Lina är en mycket bättre bloggare än vad jag är. Men hon säger att bloggen tar över hennes liv. Och det är ju inte bra. Det försöker i alla fall inte min blogg att göra. Kanske är det för att jag inte har så mycket liv? Aja, idag har jag i alla fall varit väldigt kreativ, och det kan man ju göra inlägg om.

Läser: Bilbo (som seriebok, såklart)
Lyssnar på: Northern Lights

Så var det äntligen dags. Jag har räknat dagarna på min pillerkarta (jag gjorde ett litet hack i den torsdag som var denna dag) och nu äntligen så är det dags. Om några få timmar så är vi fria. Eoner av tid som kan slösas bort på ingenting. Jag ska leva på nätterna, låta min kreativitet flöda. Jag älskar sommarlovet, just för att det är så långt. Så ni skulle bara försöka ta det ifrån mig! Annars när man är ledig, så måste man ta vara på varje ledig minut, men på sommaren så har man så många, att det inte spelar någon roll man man slösar bort en dag med att bara ligga och göra ingenting. (Och kanske lyssna på Ingenting...)

Och nu ska jag iväg på skolavslutning. Det ska bli roligt, och lite sorgligt. Ylva ska ju sluta, eller, ja, vi ska få en ny lärare, och det är ju sorligt. Men mest av allt är det roligt. För äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN så är det sommarlov.

Jag hänger på Gaia. Så nördig är jag. Och nu tänkte jag berätta lite om det!




Många undrar vad man gör på Gaia. Mer eller mindre så är Gaia ett stort forum. Det är så stort, att man oftast bara hänger i en liten del. Kanske Harry Potter-delen, eller B/C-delen. Man pratar, man umgås, man träffar nya vänner. Putti-nutt-gulligt, eller hur?
Inte riktigt. Jag har faktiskt ljugit. Det viktigaste med Gaia, är ett tjäna GOLD. Vad gör man med GOLDet? Man köper saker. Mest till sin Avatar. Det är en status-grej. Ju mer coola och dyra saker man har på sin avatar, ju coolare är man.
Och när man ska sprara ihop till något som kostar väldigt mycket, så får man questa. Låt mig visa med mina vackra bilder med siffror på.

1. Detta är hur jag ser ut på Gaia. Min Avatar. Jag har jobbat ganska länge för den, och visst är den lik? Otroligt.

2. Detta är hur jag vill se ut på Gaia? Inte så olikt, eller hur? Faktiskt skiljer det bara några få pixlar.

3. Nämnligen dessa. Demonhornen. Mina demonhorn. Som jag vill ha, problemet är bara att de kostar ca. 5 000 000 G. För att sätta det i perpektiv så ger ett inlägg kanske 10 G. Och jag har (efter mycket sparande) krafsat ihop 380 000 G. Så det är en bit kvar. Men det är roligt. Det är lite som ett datorspel, har jag kommit på. Man har ett mål, och så får man hitta på olika sätt för att uppnå det. Jag ska personligen ha några auktion där jag ska pimpa ut mina artistika talanger. Och så ska jag sälja Morbida Enhörningar. Men mer om det senare. Detta är egentligen bara ett grund-inlägg, så att ni ska förstå alla mina andra inlägg och referenser.

Idag hade jag elevhälsodag. JÄTTEROLIGT, eller hur? Hurtbullen inom mig skriker av glädje. Tyvärr har jag ingen. Så, vad gör man då på en elevhälsodag? Man spelar brännboll. Och fotboll. Men jag föraktar lagsporter, så jag spelade brännboll. Det var en tävling, förstår ni. Hela Kulturama är en ju en estetskola, och Konst&Designbarnen, FotoFilmbarnen, Teaterbarnen, ArtistMusikerbarnen, Dansbarnen och Musikalbarnen tävlade om vilkas treor som skulle få springa ut först. Gissa när våra treor får spring ut? SIST. För vi kom just SIST. Väldigt, väldigt jätte-sist. Vi vann inte end enda match. Vi spelade kanske lika nån gång, men annars förlorade vi allt. Hela tiden. Vi förlorade till och med mot lärarlaget. Och ingen förlorar mot lärarlaget i brännboll. Utom vi, då. Så, men sjävkänsla är VERKLIGEN i topp nu. Nej, jag bryr mig egentligen inte så mycket. Till skillnad från resten av min klass. De blidde arga.

Men trött är jag. Fortfarande. Och det är DBF Survior ikväll. Puh.

Lyssnar på: P3 (som spelar Kent!)
Läser: Stormbenders (Jag vara nördig. Överraskad?)

Vi har en udda tandkräm.
Det är inte en vanlig tub, som tandkrämer brukar vara, det är en sprayburk. Och den är inte krämig, som tandkrämer brukar vara, den är mer som en rinning klet. (En klet. Så heter det. Säger vi). Och den är inte vit, eller vit-randing, den är blå. Jätteblå. Så vi har en jätteblå klet-tandkräm på sprayburk. Och det låter ju kul, eller hur? Man kan spraya varandra i ansiktet med tandkräm. Trodde jag. (Strålen var för svag, så all tandkräm hamnade på sprutaren. Tyvärr.) Jag tror att mamma köpte denna tankräm, som aldrig tar slut, för att hon tyckte den såg kul ut. Det tyckte jag också. Det gör jag inte längre. Jag hyser nu ett växande agg mot denna Aquafresh. Den är helt jävla värdelös. Seriöst.
Det är skitsvårt att sikta, och den är så rinning, att tandkrämen kommer överallt. I handfatet. På handen. På burken. På tröjan. Och kanske lite på tandborsten. Men mycket hamnar på burken, och ingen vill riktigt torka bort det, vilket resluterar i en stor blå slemklump som hänger ned från pipen. Så, om du tänker på att köpa en tandkrämsspray.
Gör inte det.

Jag kanske låter sur, men det beror delvis på tandkrämen, och delvis på att jag just slagit mig blodig på den bandspelare som Någon ställt i min dörröppning och inte flyttat på på några månader. Och jag ska spela bränboll idag. Och det är vidrigt nog utan att man har ont i tån.

Och bilden är helt fejk, på tal om ingenting. Jag har jag redan avslöjat att jag lyssnar på radio. Jag bara posar med hörlurarna för att dra uppmärksamhet från min dåliga hår-dag.

Lyssnar på: Double Trouble (tydligen är den skriven av Shakespeare! Hur coolt är inte det?)
Läser: B.P.R.D: The Black Flame (Mike Mignola äger dig!)
Stressnivå: Obefintlig. Men jag är död, så stress är inte riktigt ett problem just nu.


Vem bestämmer egentligen vad det finns att läsa på toaletten? Inte är det jag, i alla fall. Men det måste vara någon, och denne någon har tråkig smak när det gäller tidningar. Vår toalett är fylld med JULA-katalogen, andra bygg-kataloger, Vi i Villa och ännu fler kataloger fulla av verktyg och it-grejer. Och inte roliga IT-grejer heller, utan tråkiga IT-grejer. Som skrivare. Och hårddiskar.
Det är inte så att jag inte har försökt smyga in något som faktiskt skulle var trevligt att läsa. En Nemi. Kanske till och med en Larson. Men de åker ut på en gång. Det är som om det bor en mystisk ande på vår toalett, som inte har något bättre för sig. Det är också han som tar det sista toapappret och inte hämtar en ny rulle. Men han värmer i alla fall upp golvet.

***

På tal om ämnen som är vettiga, så är jag en levande zombie. Om jag lägger mig ned, så somnar jag. Därför sitter jag upp. För sömn, det är dåligt. Har jag hört.

Och det är Wear Your MuggleCast T-Shirt idag och jag har inte på mig ming Mugglecast T-Shirt! Jag är OND!

Så. Jag var på Gröna Lund idag. Med Ellen och Edith. Jag går på Grönan en gång om året, eftersom TV4 bjuder sina medarbetare (och deras barn. Och deras barns vänner). Tidigare har jag gått med Lina, men varken Edith eller Ellen hade varit på Grönan på längre. Det... märktes. Inget ont mot någon av dem, men det var en upplevelse att gå på Gröna Lund med en som vill åka allt (ALLT!) och en som får existentiell ångest av berg-och-dal-banan.

Och nu... är jag trött. Och det är inte första gången jag säger det idag. Jag gnäller. Speciellt när jag är trött. Så när jag är trött så gnäller jag mycket. Mycket. Jag är trött. Jag behöver mycket sömn. Jag har inte fått mycket sömn, för jag satt uppe och skypade med andra nördar. Vilket i och för sig är mitt eget fel, men det hindrar mig inte från att klaga. Verkligen inte. Nej. Jag är trött. Jag kanske borde gå och lägga mig?

Så, den först utmaning är avklarad. Jag var en komplett katastrof .  Om ca fyra timmar ska jag gå upp. Ändå sitter jag och Skypar med random Avatards. Men det är det värt!

Jag har just insett hur nördig jag. Jag har såklart länge vetat att jag varit nördig, men själva vidden av min nördighet slog mig just ikväll. Det handlar såklart om Avatar.
A) För det först sitter jag uppe till klockan två, trots att jag måste gå upp äckligt tidigt imorgon för att vi ska gå på grönan, så att jag kan vara med i en Avatar-fandom-version av Robinson.

B) För det andra sitter jag i chatten där det ska äga runt och chattar med killen som håller i allting och tycker det är jättecoolt.

C) För det tredje så har jag skrivit på mitt manus (som säkert är 20 sidor nu...) till en serie om extremt så karaktärer i Avatar.

D) Och för det fjärde har jag just skrivit färdigt en tresidig uppsats om det egentliga temat i Avatar, som jag sen skickade till killen jag pratade med i chatten.

Det, mina vänner, är hur nördig jag är.

Hjälp, jag har avslöjat för mycket. Titta inte på mig sådär.

(Detta kommer såklart inte hindra mig för att om några timmar göra ännu ett inlägg om hur det gick i det första "avsnittet" av Avatar-Robinson.)

Lyssnar på: Nine Inch Nails
Jobbar på: Ediths present
Äter: Polly (nu med spår av nötter!)
Stressnivå: Produktiv/medel

Jag har just nu fem flaskor av Ramlösa med smak och persimon & grape i mitt rum. Från den senaste veckan. Jag tycker verkligen om Ramlösa med smak och persimon & grape.
Men det får mig att undra, hur kommer man fram till sådana här saker? Vilket smak på vatten, hur många sockerbitar i kaffet, hur många pepparpåsar i ketchupen... Det är väl trial&error-metoden, antar jag. Men egentligen är det lite synd. För när man väl har hittat den där kombinationen man tycker om, så är det inte så ofta man avviker från den. Även om det är så att man kan hitta något man gillar ännu bättre, så håller man sig till det som är tryggt. För det är ju faktiskt en större chans att man inte hittar något som är bättre. Än att man hittar något som är sämre istället. Som Bonaqua.

Jag älskar Ramlösa med smak och persimon & grape. Jag dricker den nästan varje dag. Kanske borde jag prova något annat någon gång. Det finns massor av smaker i Ramlösa-kylen på konsum. Hallon. Citron. Skogsbär. Men jag håller mig till min Ramlösa med smak och persimon & grape. Varför? För att jag inte vill ha något som smakar diskmedel. Eller som Bonaqua Silver med smak av päron.

Läser: Vargbröder 4 (Var är SIP 4? VARFÖR finns den inte på punkt.medis?)
Lyssnar på:  "Någon gång måste du bli själv" - Säkert!
Stressnivå: lurking... >_>

Så. Jag var på cosmonova idag. Fast, först var jag ju på skolan och skrubbade arton tusen jävla plastburkar som de satans intelligens- och ansvarsbefriade esteterna (mig själv inräknad) hade lämnat där utan att skölja ur dem. Men i övrigt var det en trevlig dag! Jag fick bättre omdöme än jag väntat (jag har otroligt låg självförtroende när det kommer till betyg. Ingen förstår mig. Varför är det så?) och så fick jag mail om den (i min öron) enorma summa jag kommer tjäna i sommar. Inte för att skryta, men...

Men, till själva poäng med detta inlägg. Om några inlägg har någon poäng. Jag menar, hur kan vi vara så säkra på att vi verkligen är här? Liksom, spirituellt och sånt där menar jag. Men i alla fall. Vi var på Cosmonova hela familjen, till och med bror, och såg denna föreställningen, SEA MONSTERS 3D.
Och ni vet när man var liten, och såg på film, och monstren tycktes nästan hoppa ut ur skärmen? Precis så var det, förutom att monstren faktiskt hoppade ut ur skärmen. Väldigt häftigt. För det var ju 3D, så alla hade jättecoola 3D-glasögon på sig (kan inte någon göra dem till solglasögon? Jag borde snott ett par, men jag är för feg.) Men, 3D. Till och med jag ryckte till när de slängde stenar och småfisk på en. Så, detta kan jag faktiskt rekommendera. Coolt, typ.

Och så tycker jag slutligen att alla ska ta och lyssna på Säkerts "Någon gång måste du bli själv". Alla som har hört Petters "Logisk" har hört refrängen, men hennes version är så mycket underbarare. Jag hade lite svårt för den först, men nu kan jag inte få nog av den.



Och (igen. Jag suger på början-av-meningar-ord.) så slutligen så skulle jag vilja be om ursäkt för detta inlägg, som är fult och hemskt och fel på så många olika nivåer. Jag är trött. Jag har noll inspiration att skriva, men jag ska fan komma ikapp Lina. Och jag måste skriva nu, annars förlorar jag det. (Jag hade t. ex. massor av bra saker att skriva igår, men så sov jag så försvann dom.)

Jag håller på att lyssna på Northern Lights nu som ljudbok. Och den är jättebra. De flesta engelska/amerikanska ljudböcker är det faktiskt, mycket bättre än de svenska. Folk som läser på svenska har ofta irriterande röst och noll inlevelse. Inte som i Northern Lights, där de både har en mysig uppläsare och olika människor som gör alla olika röster, med alla olika dialekter och tonfall för att man ska kunna känna att man sitter där brevid dem och lyssnar på deras berättelser. Mysigt blir det i alla fall, och jag har bestämt mig för att bara lyssna på engelsk-talande ljudböcker hädanefter. Det är jättebra att lyssna på när man ritar, speciellt när man tuschar. Och jag har mycket att tuscha just nu. Så jag kommer behöva mycket ljudböcker...

Men, det var inte alls det jag tänkte prata (aka skriva) om egentligen. Vad jag egentligen tänkte skriva om var att jag just nu håller på att lyssna på Northern Lights. Och den är jättebra. Och jag är helt hopplös. Jag blir så fäst vid varje bok jag läser, att jag vill vara en del av den. När jag har läst His Dark Materials vill jag ha en daimon, när jag läst Harry Potter vill jag gå på Hogwarts, när jag läst Artemis Fowl vill jag leva med vättarna, när jag tittar på Avatar vill jag vara en "bändare" (svenska översättningar suger. Men det är ett annat ämne för en annan dag)... och så vidare. Jag nördar loss och önskar att jag var en annan stans. Och det är väl bra, på ett sätt, antar jag. Om inte så är det ju ett kvitto på att boken är bra. Men jag vill för mycket, nu när jag lyssna på NL så vill jag ha en daimon så mycket att det gör ont. Vilket är jättetöntigt, jag vet. Men jag kan inte låta bli. Jag blir... medryckt. Och det är trevligt. Men jobbigt.

***

Så, till något helt annat. Nämnligen ett tips. Om du gillar serier, eller böcker, eller livet i allmänhet. Läs "Strangers In Paradise". Det är en skitbra graphic novel, vars handling är så komplex att det är helt omöjligt att ens försöka beskriva den. Men läs den. För den är vardaglig och rolig och sorglig och fylld av action och kärlek och... allt! Till och med psykotiska lesbianer som försöker ta över världen...

Jag har just fått reda på att jag har fått mitt dröm-sommarjobb, nämnligen på ett dataspelsutvecklingsföretag. Det kanske låter sådär-roligt i dina öron, men det är mitt drömjobb, så håll snattran. Jag är bara så glad just nu, fan vad bra!

Någonting slog mig just. Mitt liv kommer att förändras. Mycket. Och snart. Det måste det göra, eller hur? Jag vet inte.
Jag har bott i samma hus i hela mitt liv, nästan. Har haft ungefär samma vänner (några har fallit bort, några har kommit till. Men jag har alltid haft samma... relation till människor.) Mitt liv har mer eller mindre sett lika dant ut. Och det är trevligt. Jag har ingenting emot det, jag tycker om mitt liv. Men om mitt liv var en film, så var det nu någonting skullle hända. Något stort. Jag skulle träffa någon eller åka någonstans... och det skulle förändra allt. Och på ett sätt längtar jag efter det. Det skulle vara trevligt med förändring. Men på ett annant vill jag det absolut inte. Nej, inget får förändras, allt är bra nu, tack. Kom inte här och vänd upp och ned på mitt liv.

Eller, är jag helt ute och snurrar? Folk som kommer och förändrar folks liv, händer det bara i amerikanska filmer? Är det jag som måste göra allt jobb? Förändra mitt eget liv? För det orkar jag avgjort inte.

Jag är klumpig. Jag lutade mig på en linjal på tänderna, och så halkade jag till och linjalen for upp i tandköttet. Det gjorde ont. Det gör fortfarande ont. Så, tyck synd om mig nu.

Läser: "Vargbröder 4"
Lyssnar på: Bo Kaspers Orkeste
Stressnivå: Låg


Någonting slog mig idag. Alltså, inte på riktigt. Eller, jo, Edith slog mig förmodligen. Jo, hon snärtarde mig i nacken med en hårsnodd. Det gjorde ont. Men jag har förlåtit henne.

I alla fall. Vi hade sovmorgon idag, eftersom vår svenskalektion var inställd så började vi 10.45. Vilket såklart var helt underbart för jag slapp gå upp klockan halvsju, och var inte heldöd halva dagen. MEN. När jag kom till den halv-tomma spårvägsplatformen så insåg jag någonting. Att jag saknade dom. Alla människor som brukade stå där. Jag brukar aldrig prata med dem eller så, mer än sällan är jag till och med väldigt irriterad på några av dem. Men det blir någon sorts tyst gemenskap när alla står där, för alla är lika trött och vill gå till jobbet/skolan lika lite. Det är något sorts missnöjt samtycke som finns där klockan åtta, men inte klockan tio. Och jag saknade det.

Sedan hade jag världens mest meninglösa dag, så långt som skolan gäller. Svenskan: inställd, engelskan: "Ähum, jag ska ägna mig åt dessa få människor, så ni får se på film", matten: "Här är era Nationella prov. Hejdå." Fint.