Jag har kommit på varför jag gillar ekvationer. Ni vet, jag säger att ekvationer är det enda jag gillar i matte, alla tolkar det som att jag gillar matte och jag är en skolnörd. Men jag gillar faktiskt ekvationer. Och vet ni varför? Därför att ekvationer, är problem. Svåra problem, om det är svåra ekvationer. Och jag gillar att lösa problem. Man provar massor av olika sätta att lösa det på, och om det funkar, så känner man sig så jävla bra. Och det får man ingen annan stans i skolan. Problem, alltså. Alla andra skoluppgifter är... för lätta. Alltså, skolan är skitjobbig, men det är för att sakerna vi får göra, skriva uppsatser etc., är jobbiga. Inte svåra. Att skriv en uppsats är jobbigt att göra, för det kräver massor av tid och ett viss mått av angagemang. Men det är inte svårt. Inte som ett problem, där man måste försöka tänka logiskt, osv. Som en ekvation.

Och hur har jag kommit på denna vitala sannning om mig själv? Jo, webbdesign. Det är det jag får göra på jobbet, och det är jättesvårt, och jättekul. Och inte så långt ifrån ekvationer. Webbdesign, alltså att koda själva sidan, är som att göra flera svåra ekvationer. Att lösa problem. Problemen är inte in-your-face, som i ekvationer, man får inte ett problem och någon som säger: "Lös detta". Problemen med webbdesign och HTML-koden visar sig mer efter hand, när saker inte funkar. Och då är det lite som en ekvation. Man måste tänka logiskt, vad kan jag ha gjort fel? Granska koden, osv. Ibland kan man sitta hela dagar med att problem. Men när man klarar det, så är det en sån jävla kick. Därför gillar jag problem. Abstrakta problem. Det där i verklig livet... kan jag klara mig utn.

Visste du att någon kyrka nära Östermalstorg varje dag klockan tre spelar "Den blomstertid du kommer" med sitt klockspel? Det är sant. Jag jobbar ju (det känns så coolt att säga "jag jobbar". Det har jag aldrig gjort förut!) precis brevid Östermalstorg (ifall du skulle vilja stalka mig) och varje dag klockan tre sedan jag började har klockspelet börjat spela. Första gången trodde vi att det var något speciellt, men nu har det hållt på sedan i måndags, och det är ju inget vidare speciellt med den här veckan. Förutom att jag har börjat jobba! Det är ju speciellt för hela Östermalm. Jag slår vad om att det kommer sluta när jag slutar jobba.
Eller så är det bara Östermalm, och allt måste vara lite finare där. Till och med kyrk-klockorna.


Och jag har satt ihop en stol idag! En kontorsstol, alltså. Min egen kontorsstol. Jag känner mig så händig och teknisk.

Så, jag har inte uppdaterat på ett tag. Vilket har sina förklaringar. Det är lite orättvist. När Lina inte uppdaterar, så är det bra, för hon uppdaterar för mycket. Men vi har ju som sagt omvända problem. Och olika anledningar till att vi inte uppdaterar...

Men vad är då min andledning. Jo, jag har börjar jobba. På Bajoum, ett dataspelsutvecklingsföretag (tänk Pettson) där sitter jag, från 8-17. Så jag har varit lite trött. Idag var min tredje dag, så jag börjar vänja mig. Men jösses vad jag var trött de första dagarna. Men vad gör jag då, på Bajoum? Webbdesign. Trots att jag inte kan så mycket webbdesign. Varken CSS eller PHP. Men det var i alla fall det jag skulle använda. Så det första dagarna satt jag helt vettskrämd och hade ingen aning om vad jag höll på med. Men nu har jag fått lite grepp om det, i alla fall. Fast idag satt jag en hel dag med samma problem. Det var jobbigt. Det är så tärande på nerverna när det aldrig funkar. Jag förstår inte hur de gör det. Matematikerna, och de där, som sitter i flera år med samma problem. Jag skulle bli galen. Men det blir väl dom också.

Så nu sitter jag här och är trött. Att jobba är jobbigt. Plöstligt förstår jag det. Jag har alltid trott att skolan var värre, med läxor och prov och allt, men det är fan lika jobbigt att jobba. Jag går hemifrån vid åtta och kommer hem vid sex. Vart tog min fritid vägen? Och inte kan man sitta uppe för man ska upp halv sju. Men betalt får man ju. Och då kan man stå ut. Trots att man plöstligt började prata om sig själv i tredje person.

När man är här, på landet, så blir det inte lika mycket bloggande. Katterna föddes egentligen igår. Väldigt söta är dom, i alla fall. En bror och en syster, grå-svarta. Omöjliga att inte prata bebisspråk med. Lina skulle blivit galen.
Annars är det inte så mycket. Jag har jobbat lite med projekt Äddan, så man kanske ska få klart det innan man börjar jobba (på måndag! Läskigt värre.) och kanske börja på min Avatar-serie, så den åtminstone kommer igång. Nu kan jag ju göra fina bakgrunder med painter.

Det var väl ungefär så innehållsrikt mitt liv är just nu. Alldeles lagom, om du frågar mig. Nej, nu ska jag gå och äta sill. Sill är gott.

Så, jag har inte uppdaterat på ett tag igen. Men det är faktiskt inte mitt fel. Jag har varit upptagen. Är på landet, hos mormor. Och då har man liksom inte tid att blogga och sådant. Eller så är den enda datorn i ett annat  hus och så är man för lat. Man får välja. Här är det mycket dramatik  i alla fall. Deras katt, Stella, är höggravid. Vore kul om hon kunde klämma ut ungarna när jag var här. Har aldrig sett en kattfödsel förut. Eller någon annan födsel heller, för den sakens skull. Men ändå.

Åh, och jag är skadad. Har plockat äppelkart idag och igår. Inte pallat, nej, det är såhär att trädet är lite överambitiöst, och får alldeles för mycket äppeln. Mer än vad det klarar av. Så då krävs det att någon gallrar bland karten, så det har vi gjort. Men sedan när jag skulle till och plocka upp dem, så brände jag mig på något. Nåt kryp eller en nässla eller något. Vad det nu var så gör det förjävlans ont, det är alldeles rött med små blåsor. Jag ska nog ta och gå och hälla lite mer kallvatten på det nu. Over and out.

Jag har en udda relation till anteckningsböcker. Å ena sidan älskar jag dem. Bara tanken är så vacker, böcker uppradade, fyllda med historier, anteckningsböcker som fylls med något, något meningsfullt, som en bok bara skriven för hand, är en sådan vacker tanke. Och det är vad jag önskar varje gång jag köper en anteckningsbok. Å andra sidan hatar jag dem. För jag lyckas aldrig. Lyckas aldrig fylla en bok med en historia. Jag tröttnar, eller så skriver jag bara några sidor. Och då kan jag inte använda boken igen, för då är den förstörd. Illusionen är förstörd. Det är inte längre Den boken, som är fylld med en historia. Ibland har jag försökt reparera skadan, genom att riva ut sidorna med fel text. Men det gör det bara ännu värre. Jag har så många anteckningsböcker. Halvfulla, ofullständiga. Ofyllda.

Det är därför jag gillar block. Block har mycket mindre press. Om man inte gillar en sida, kan man riva ut den. No problem. De är också enklare att skriva i, och större. Och billigare. Det kanske inte känns som om man skriver ett mästerverk i ett block, men å andra sidan (jag säger "å andra sidan" alldeles för mycket? Är det ens "å" andra sidan? Eller är det "och" andra sidan? Hursomhelst.) så känner man sig inte som ett misslyckande heller, om man inte gör det. Skriver ett mästerverk, alltså. Det är som att rita på fint papper. Jag har slutat med det, för det leder till att jag inte ritar alls. Det fina pappret skrämmer mig. Jag måste prestera. Och då går det inte. Jag är som penicillin. Eller den som upptäckte penicillin. Alla mina bra saker gör jag av en slump. Sedan kanske de inte har en sådan påverkan på världen som penicillin har, men det är en annan sak.

Internet is so big, so powerful and pointless that for some people it is a complete substitute for life.
-Andrew Brown

Så eftersom jag är sjuk och spenderar mina dagar med att titta på Death Note (igen) så har jag inte jättemycket att skriva om. Det är sant att inte mycket händer i mitt liv även på en vanlig dag, men just idag har varit ovanligt händelselös. Så för att över huvud taget posta någonting (för jag MÅSTE posta någonting) så kan jag ju visa upp denna och skriva lite om mitt nya ritprogram. För det är ju intressant, eller hur?



Så, eftersom jag postar den så tycker jag om denna, även om Ellen säkert tycker att den ser konstig ut. Det är en chibi, därför har den onormala proportioner. Och det handlar om Gaia, för det är en avatar. Inte min, men någon annans. För en tävling. Som jag hoppas vinna. Så jag får  massa gold. Ni förstår.
Så, painter. Painter är trevligt. Jag har ju jobbat med Photoshop ett bra tag, så painter är en trevlig omväxling. Jag måste fortfarande lära mig det ordentligt och vissa saker är verkligt irriterande. Ni ser, Painter är gjort för att härma att måla på riktigt, men penslar och allt. Så man kan t. ex. inte sudda, eller krympa saker, som man kan i PS. Det är lite irriterande. Men det är också bra, för det härmar riktigt penslar, så det är kul att jobba med.


Så, vilket meningslös inlägg! Men är det inte det att ha en blogg handlar om?

(Jag måste också berätta att jag hade problem med att sätta en kategori på denna. Är det Kreativt eller Gaia?)

Last night I dreamed I ate a ten-pound marshmallow, and when I woke up the pillow was gone. - Tommy Cooper

Jag drömmer alltid så konstig. Faktiskt. Ett tag drömde jag extra konstigt, men det tror jag kan ha haft att göra med att jag på den tiden somnade till saker som Criminal Minds och Death Note (DN säger du? Har du hört vinjetten till DN? Just det.). Då var det död och kroppsdelar över allt. Men det var aldrig läskigt. Jag har aldrig haft verklighetstrogna drömmar, som dom har i filmerna. Min drömmar är mer som lite suddiga fantasier, som ofta spelar samma händelse om och om igen, eller her byts helt plöstligt. Och några tankar som fastnar. Vad jag måste göra, eller vad som kommer att hända. Det var länge sedan jag hade en riktig mardröm, men att drömma om att gå och omrking och plocka kroppsdelar efter en man som ligger i tu på gatan, samtiding som man är sen till en audition, är inte speciellt trevligt.

Och köpcentrum. Eller, stormarknader är det väl egentligen. Som Willys, fast större. Det drömmer jag om ofta. Jag vet inte varför, men det är ett vanligt tema i min drömmar. De är oftast helt utspejsade och svåra att komma ihåg, men jag pratar ofta med människor jag känner men inte normalt pratar med i de drömmarna. Som förra gången jag hade en sådan dröm, då drömde jag att Ebba ringde. Och det var så verklighetstroget att jag senare den dagen försökte komma ihåg vad hon pratat om, innan jag kom ihåg att det bara hade varit en dröm.

Men, till drömmen som jag faktiskt drömde inatt. Jag var en seriemördare, som var tvungen att mörda folk utan att min familj upptäckte mig (detta var in drömmen inte min faktiska familj, utan någon helt annan). Och detta kanske inte är så udda i sig, och kan lätt förklaras med att jag har tittade igenom två säsonger av Dexter på bara några dagar. Det udda är hur jag undkom att bli upptäckt. Genom att hålla ned shift. Shift-tangenten, alltså. Fråga mig inte hur det gick till. Som sagt är min drömmar ofta suddiga och ologiska. Det kanske är sån jag är. Hur som helst drömmer jag udda, och det kanske kommer upp i framtiden. Så ni vet.


På tal om något helt annat så har jag fått Corel Painter och det är helt jävla underbart! Jag måste bara lära mig använda det... men allt som var så svårt i PS är så enkelt i Painter! Woophie!

Clothes make the man. Naked people have little or no influence on society. - Mark Twain

Det är lustigt att hur man inte uppskattar saker förrens man inte har dem längre. Eller nästan inte har dem. Det kanske är en klicheé, men det är sant. Viktiga saker som man tar för givet. Som att andas. Självklart har detta en koppling till mitt liv just nu. Jag är sjuk, som sagt, och just nu har jag väldigt tungt att andas. Det är väldigt svårt att beskriva, för, som sagt, så förstår man inte hur jobbigt det är förrens man upplever det själv. Det värsta är att man tänker på andningen hela tiden. Andas ut, andas in. Andas ut, andas in. Jag låter också, rosslar. Det är irriterande. Det blir aldrig tyst. Nej, jag tänkte fel. Det värsta är att jag inte kan göra någonting. Att gå upp för trappan är en ansträngning. Seriöst. Jag måste gå långsamt. Jag måste göra allting långsamt. Det är jobbigt. För när annars gör man allting långsamt? Jag erkänner, jag är ganska lat, och otränad, men jag är inte långsam. Jag går inte långsamt (jag går inte fort, men inte låångsamt...) Nu har jag sagt "långsamt" för många gånger.

Då kan jag istället berätta om mitt största problem just nu (förutom att jag inte kan rita! Jävla mediciner. Men det kan jag inte göra något åt. Detta är ett dilemma.). Jag har haft en idé till en historia i huvudet ett tag, och det bara kliar i fingrarna på mig, men jag vill spara det till nano... Så jag kan inte bestämma mig för vad jag ska göra, för jag vill att denna historien blir skriven, och antingen skriver jag den nu, med risken att jag tröttnar och inte kommer förbi 10k (har hänt) eller så väntar jag till november, med risken att jag då har tröttnat på iden. Problem, problem. Det är tufft att vara jag. Jag kör medelvägen, dvs. skriva 6 sidors-karaktärsprofiler på alla karaktärer och planera ut historien scen för scen.

Och om du undrade, citatet som jag pretentiöst placerade i toppen av inlägget hittade jag på Quotationspage, en jättemysig sida för en nörd som jag. Nu när jag är sjuk och inte vill visa bilder på mig själv, så använder jag random citat istället!

Så, jag har inte bloggat på ett tag. Ett långt tag. Ironiskt nog var mitt senaste inlägg om att jag bloggade för lite. (Eller, nej, så var det ju inte. Senast var det morbia enhörningar. Men whatever.) Sen bloggade jag inte på flera dag. Det är som om, ju fler dagar det gått, ju svårare är det att börja. Men jag ska bli bättre. Tror jag. Hoppas jag.

Det blev lite dramatiskt igår. Jag är sjuk, och har varit sjuk den senaste veckan. Och då gjorde jag lite korkade val, som att gå på promenad. Det slutade i en taxi till akuten. Jag hoppas jag inte skrämde Lina. Så, Lina, om du blev skrämd, eller nåt, så var det inte så farligt. Det har hänt förut.

Att jag har fått astma, alltså. Så mycket astma att medicin inte längre hjälper, och det är jävligt svårt att andas. Ni ser, det finns många olika sorters astma som man kan få. I alla fall jag. Det kan kännas som om någon stryper en (händer oftast vid en "attack", dvs. om jag har sprungit eller något annat dumt) eller som någon trycker på bröst korgen, eller bara som om någon har nypt åt lite i luft röret, så man precis inte riktigt kan andas, eller som om det tar emot så man inte kan tar djupa andetag, eller som om man andas genom ett sugrör. Igår kväll var det andas genom ett sugrör. Och tillsammans med en täppt näsa så är det lätt att få panik. Vilket man såklart absolut inte får få.

Det var bara att ta en taxi in till akuten, och "andas". Det vill säga andas in massor av luftvägsvidgande medicin via munstycke. Jag brukar få hjärtklappning av min vanlig medicin, men nu vibrerade jag verkligen. Det hade varit coolt om jag haft vingar. Då kanske jag kunnat flyga.

Sen var det inte så mycket mer med det, jag fick vänta i en timme för att få träffa en doktor, och sen åkte jag hem. Och nu, ja nu är jag fortfarande sjuk, men det är jag van vid. Mitt största problem är att jag hostat så jävla mycket att jag har träningsvärk i magen. Men det kanske är bra träning?

Så, det var en dramatisk kväll. Annars är jag rätt trött på drama. "Days of our lives"-drama. Det finns överallt. Överallt där det finns människor. Till och med bland Avatarderna. Jag hoppade av, på tal om ingenting. DBF: Survivor. Liksom... orka. Så nu ska jag bara isolera mig totalt tills jag blir frisk igen. Vilket förhoppningsvis inte dröjer allt för länge. Isolering är trevligt, men det kan bli långtråkigt.

Så, eftersom jag lovat så tänkte jag visa er det första "stadiet" av mina morbia enhörningar nu. Som ni vet så försöker jag tjäna ihop till fem miljoner och en del i detta kommer vara att sälja dessa (och därför är det en stor vattenstämpel på. Sorry). På Gaia finns det faktiskt väldigt många sådana här "affärer", med djur som man köper och sedan utvecklas. För just detta set så tänkte jag att det skulle finnas fem stadier. Något sorts foster-stadium, sedan bebis, barn, tonåring och vuxen. Och detta är alltså bebis.

Jag är en dålig bloggare. På riktigt. Så fort jag är med om något som en riktigt bloggare skulle blogga om (dvs. någon sorts upplevelse i det verkliga livet) så blir jag för trött för att blogga om det. Och när jag väl har börjat med att inte blogga, så är det som om jag bara inte kan. Det är konstigt. Lina är en mycket bättre bloggare än vad jag är. Men hon säger att bloggen tar över hennes liv. Och det är ju inte bra. Det försöker i alla fall inte min blogg att göra. Kanske är det för att jag inte har så mycket liv? Aja, idag har jag i alla fall varit väldigt kreativ, och det kan man ju göra inlägg om.

Läser: Bilbo (som seriebok, såklart)
Lyssnar på: Northern Lights

Så var det äntligen dags. Jag har räknat dagarna på min pillerkarta (jag gjorde ett litet hack i den torsdag som var denna dag) och nu äntligen så är det dags. Om några få timmar så är vi fria. Eoner av tid som kan slösas bort på ingenting. Jag ska leva på nätterna, låta min kreativitet flöda. Jag älskar sommarlovet, just för att det är så långt. Så ni skulle bara försöka ta det ifrån mig! Annars när man är ledig, så måste man ta vara på varje ledig minut, men på sommaren så har man så många, att det inte spelar någon roll man man slösar bort en dag med att bara ligga och göra ingenting. (Och kanske lyssna på Ingenting...)

Och nu ska jag iväg på skolavslutning. Det ska bli roligt, och lite sorgligt. Ylva ska ju sluta, eller, ja, vi ska få en ny lärare, och det är ju sorligt. Men mest av allt är det roligt. För äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN så är det sommarlov.

Läser: Tank Girl
Lyssnar på: The Knife

Så, denna nyhet har ju funnits ganska länge, men jag har inte skrivit något om det än. JK Rowling ska ju skriva en ny novell som ett auktionsobjekt, och denna novell kommer att handla om Harry Potter. Det är till och med bättre än så, novellen ska handla om Marodörerna. Eller i alla fall om Sirius och James. Och som en långvarig Remus/Sirius-shipper så vill jag ha något. Jag menar, vi har "the brotherly hug". Vi har "quarreling like an old married couple." Men jag vill ha... mer. Det vore så otroligt underbart att få mer. Jag menar, Dumbledore är ju canon!bög, så varför inte Remus och Sirius? Jag behöver inte ens en outing, bara en... hint vore trevligt. Ja, jag är medveten om hur nördig jag låter. Hur nördig jag är. Det är jag alltid. Men jag bryr mig faktiskt inte. För om min lycka beror på vad jag läser om Harry Potter, är det så mycket värre än om min lycka hänger på om Sverige är bättre på att kicka boll än något annat land?
Så. Jag längtar. Den elfte släpper dom den online. Det är om Sju dagar. Sju, det magiska nummret :3

Jag hänger på Gaia. Så nördig är jag. Och nu tänkte jag berätta lite om det!




Många undrar vad man gör på Gaia. Mer eller mindre så är Gaia ett stort forum. Det är så stort, att man oftast bara hänger i en liten del. Kanske Harry Potter-delen, eller B/C-delen. Man pratar, man umgås, man träffar nya vänner. Putti-nutt-gulligt, eller hur?
Inte riktigt. Jag har faktiskt ljugit. Det viktigaste med Gaia, är ett tjäna GOLD. Vad gör man med GOLDet? Man köper saker. Mest till sin Avatar. Det är en status-grej. Ju mer coola och dyra saker man har på sin avatar, ju coolare är man.
Och när man ska sprara ihop till något som kostar väldigt mycket, så får man questa. Låt mig visa med mina vackra bilder med siffror på.

1. Detta är hur jag ser ut på Gaia. Min Avatar. Jag har jobbat ganska länge för den, och visst är den lik? Otroligt.

2. Detta är hur jag vill se ut på Gaia? Inte så olikt, eller hur? Faktiskt skiljer det bara några få pixlar.

3. Nämnligen dessa. Demonhornen. Mina demonhorn. Som jag vill ha, problemet är bara att de kostar ca. 5 000 000 G. För att sätta det i perpektiv så ger ett inlägg kanske 10 G. Och jag har (efter mycket sparande) krafsat ihop 380 000 G. Så det är en bit kvar. Men det är roligt. Det är lite som ett datorspel, har jag kommit på. Man har ett mål, och så får man hitta på olika sätt för att uppnå det. Jag ska personligen ha några auktion där jag ska pimpa ut mina artistika talanger. Och så ska jag sälja Morbida Enhörningar. Men mer om det senare. Detta är egentligen bara ett grund-inlägg, så att ni ska förstå alla mina andra inlägg och referenser.

Så, andra mötet av DBF survior är över! Denna gång var det inte frågor, utan man skulle leta runt på DBF efter ledtrådar och sedan sätta ihop dem till en mening. Och jag hittade en! Och jag känner mig äntligen som en del av laget! Och... det är ju bra. Fast det är lite skumt, för alla andra känner varran jättebra redan. Och jag är rädd för att prata därför att jag både är nervös och jag inte vill väcka familjen.
Men vi vann! Yayness! För andra gången också! Så, det var ju bra. Och nu sitter vi alla på Skype.



Och nu har alla stuckit för att se Hell's Kitchen. Säga vad man vill om Avatards, men dom har konstig smak. Hell's Kitchen och Maroon 5? (som är vår vinnarmusik...)

Så nu tänkte jag gå och lägga mig. Väldigt mycket. För klockan är snart fyra, jag är typ sjuk och imorgon ska jag baka med Ellen.

Idag hade jag elevhälsodag. JÄTTEROLIGT, eller hur? Hurtbullen inom mig skriker av glädje. Tyvärr har jag ingen. Så, vad gör man då på en elevhälsodag? Man spelar brännboll. Och fotboll. Men jag föraktar lagsporter, så jag spelade brännboll. Det var en tävling, förstår ni. Hela Kulturama är en ju en estetskola, och Konst&Designbarnen, FotoFilmbarnen, Teaterbarnen, ArtistMusikerbarnen, Dansbarnen och Musikalbarnen tävlade om vilkas treor som skulle få springa ut först. Gissa när våra treor får spring ut? SIST. För vi kom just SIST. Väldigt, väldigt jätte-sist. Vi vann inte end enda match. Vi spelade kanske lika nån gång, men annars förlorade vi allt. Hela tiden. Vi förlorade till och med mot lärarlaget. Och ingen förlorar mot lärarlaget i brännboll. Utom vi, då. Så, men sjävkänsla är VERKLIGEN i topp nu. Nej, jag bryr mig egentligen inte så mycket. Till skillnad från resten av min klass. De blidde arga.

Men trött är jag. Fortfarande. Och det är DBF Survior ikväll. Puh.

Lyssnar på: P3 (som spelar Kent!)
Läser: Stormbenders (Jag vara nördig. Överraskad?)

Vi har en udda tandkräm.
Det är inte en vanlig tub, som tandkrämer brukar vara, det är en sprayburk. Och den är inte krämig, som tandkrämer brukar vara, den är mer som en rinning klet. (En klet. Så heter det. Säger vi). Och den är inte vit, eller vit-randing, den är blå. Jätteblå. Så vi har en jätteblå klet-tandkräm på sprayburk. Och det låter ju kul, eller hur? Man kan spraya varandra i ansiktet med tandkräm. Trodde jag. (Strålen var för svag, så all tandkräm hamnade på sprutaren. Tyvärr.) Jag tror att mamma köpte denna tankräm, som aldrig tar slut, för att hon tyckte den såg kul ut. Det tyckte jag också. Det gör jag inte längre. Jag hyser nu ett växande agg mot denna Aquafresh. Den är helt jävla värdelös. Seriöst.
Det är skitsvårt att sikta, och den är så rinning, att tandkrämen kommer överallt. I handfatet. På handen. På burken. På tröjan. Och kanske lite på tandborsten. Men mycket hamnar på burken, och ingen vill riktigt torka bort det, vilket resluterar i en stor blå slemklump som hänger ned från pipen. Så, om du tänker på att köpa en tandkrämsspray.
Gör inte det.

Jag kanske låter sur, men det beror delvis på tandkrämen, och delvis på att jag just slagit mig blodig på den bandspelare som Någon ställt i min dörröppning och inte flyttat på på några månader. Och jag ska spela bränboll idag. Och det är vidrigt nog utan att man har ont i tån.

Och bilden är helt fejk, på tal om ingenting. Jag har jag redan avslöjat att jag lyssnar på radio. Jag bara posar med hörlurarna för att dra uppmärksamhet från min dåliga hår-dag.

Lyssnar på: Double Trouble (tydligen är den skriven av Shakespeare! Hur coolt är inte det?)
Läser: B.P.R.D: The Black Flame (Mike Mignola äger dig!)
Stressnivå: Obefintlig. Men jag är död, så stress är inte riktigt ett problem just nu.


Vem bestämmer egentligen vad det finns att läsa på toaletten? Inte är det jag, i alla fall. Men det måste vara någon, och denne någon har tråkig smak när det gäller tidningar. Vår toalett är fylld med JULA-katalogen, andra bygg-kataloger, Vi i Villa och ännu fler kataloger fulla av verktyg och it-grejer. Och inte roliga IT-grejer heller, utan tråkiga IT-grejer. Som skrivare. Och hårddiskar.
Det är inte så att jag inte har försökt smyga in något som faktiskt skulle var trevligt att läsa. En Nemi. Kanske till och med en Larson. Men de åker ut på en gång. Det är som om det bor en mystisk ande på vår toalett, som inte har något bättre för sig. Det är också han som tar det sista toapappret och inte hämtar en ny rulle. Men han värmer i alla fall upp golvet.

***

På tal om ämnen som är vettiga, så är jag en levande zombie. Om jag lägger mig ned, så somnar jag. Därför sitter jag upp. För sömn, det är dåligt. Har jag hört.

Och det är Wear Your MuggleCast T-Shirt idag och jag har inte på mig ming Mugglecast T-Shirt! Jag är OND!

Så. Jag var på Gröna Lund idag. Med Ellen och Edith. Jag går på Grönan en gång om året, eftersom TV4 bjuder sina medarbetare (och deras barn. Och deras barns vänner). Tidigare har jag gått med Lina, men varken Edith eller Ellen hade varit på Grönan på längre. Det... märktes. Inget ont mot någon av dem, men det var en upplevelse att gå på Gröna Lund med en som vill åka allt (ALLT!) och en som får existentiell ångest av berg-och-dal-banan.

Och nu... är jag trött. Och det är inte första gången jag säger det idag. Jag gnäller. Speciellt när jag är trött. Så när jag är trött så gnäller jag mycket. Mycket. Jag är trött. Jag behöver mycket sömn. Jag har inte fått mycket sömn, för jag satt uppe och skypade med andra nördar. Vilket i och för sig är mitt eget fel, men det hindrar mig inte från att klaga. Verkligen inte. Nej. Jag är trött. Jag kanske borde gå och lägga mig?

Så, den först utmaning är avklarad. Jag var en komplett katastrof .  Om ca fyra timmar ska jag gå upp. Ändå sitter jag och Skypar med random Avatards. Men det är det värt!

Jag har just insett hur nördig jag. Jag har såklart länge vetat att jag varit nördig, men själva vidden av min nördighet slog mig just ikväll. Det handlar såklart om Avatar.
A) För det först sitter jag uppe till klockan två, trots att jag måste gå upp äckligt tidigt imorgon för att vi ska gå på grönan, så att jag kan vara med i en Avatar-fandom-version av Robinson.

B) För det andra sitter jag i chatten där det ska äga runt och chattar med killen som håller i allting och tycker det är jättecoolt.

C) För det tredje så har jag skrivit på mitt manus (som säkert är 20 sidor nu...) till en serie om extremt så karaktärer i Avatar.

D) Och för det fjärde har jag just skrivit färdigt en tresidig uppsats om det egentliga temat i Avatar, som jag sen skickade till killen jag pratade med i chatten.

Det, mina vänner, är hur nördig jag är.

Hjälp, jag har avslöjat för mycket. Titta inte på mig sådär.

(Detta kommer såklart inte hindra mig för att om några timmar göra ännu ett inlägg om hur det gick i det första "avsnittet" av Avatar-Robinson.)