Jag tycker om nektariner. Verkligen. Jag äter minst en om dagen nu för tiden. Ibland två. Allt är paktens fel. Jag brukade äta choklad, men nu kan jag plöstligt inte det längre. Så jag äter nektariner. för det är gott. Och så orkar jag mig igenom långa skoldagar. Och det är ju mycket bättre för kroppen än choklad, har jag hört. Men jag är fortfarande OND. För nektariner måste flyga många långa mil för att komma till Sverige. Och det är dåligt. Så jag är ond. Men det är svårt att inte vara ond, har jag kommit på. Det är nog nästan omöjligt att inte vara ond. Så jag kommer fortsätta att äta mina nektariner. Även om det gör mig lite ond.

Så, dags för ett annat nördigt inlägg angående en av Klaras favorit tv-serier, som hade premiär i natt! Roligt, inte sant? Nu är det ju så att jag ligger lite bakom när det gäller Bones, så jag funderar att skippa dom och gå rakt på det avsnitt som kommer på Torsdag. Typ: orkar jag inte skriva ihop någonting den dagen så skiter jag i det.
Då slipper jag nämnligen all presentationsångest och kan fylla denna blogg med massor av meningslösa inlägg! Alla blir nöjda!
Men, 401, alltså. Jag hade väldigt höga förhoppningar på det här avsnittet, eftersom HIMYM (till skillnadf från t. ex. Bones) sällan har dåliga avsnitt. Men det är ju som sagt en ganska stor skillnad från att ha en hel show framför dig och kunna titta på några avsnitt om dagen, från att behöva vänta en hela vecka mellan varje avsnitt. Det sätter mycket mer press på varje enskilt avsnitt. Och jag var extra mycket förhoppningsfull, eftersom jag fått höra rykten (eller, mer än rykten, men i alla fall) om att mitt (och ca 90% av fandomens) favoritship äntligen skulle slå in. Barney/Robin. Eller, i alla fall att Barney skulle inse att han "hade känslor" för Robin. Vilket han gjorde, en minut efter avsnittets början. Jag hade velat ha lite mer build-up än så, kanske ett avsnitt eller några scener innan Barney faktiskt var tvungen att erkänna för sig själv vad han kände. Men jag fick se Barney kär, och det var så gulligt och så roligt att det inte gjorde någonting. Något av det jag ser mest fram emot med denna säsong är att få se Barney kär, och sedan eventuellt i en relation. Det känns sjukt konstigt när man tänker på det nu, men de som skriver den här serien är så bra, att de säkert kommer på något sätt.
Sen har vi Ted och Stella, som jag inte riktigt bryr mig om. Så jag hoppas att hon inte är mamman. Eller, det kan hon få vara. Så länge Robin inte är med Ted.
Så, slutgiltigt betyg. Det var inte epic eller legendary, men jag hade väldigt trevliga 20 minuter. Ett BRA How I met your mother-avsnitt, och en bra början på en ny säsong.

Aah, det är svårt att ha två bloggar. Och nu har jag så höga krav på denna. Som projekt HBP. Och  Bones. Jag har t. o. m. en analog Bones-nördighet, men min scanner gillar mig inte så mycket nu.
Så, nu kör vi. Icke-pretantiöst. Vad gör jag? Jo, jag håller på med pixelgrafik. "Dollz", för första gången på jag vet inte hur länge. Mer eller mindre så försöker jag just nu rita en människa i pixelgrafik. Och det, det är svårt. Väldigt väldigt svårt. Men jag klarar det nog ska ni se.
Sen tänkte jag fortsätta dagen med att spela The Sims, kanske skriva lite mer planering till Nano, och kanske, kanske (dvs. inte) göra nån läxa. Och sedan ikväll kommer min bror. Vilket är trevligt.
Så, nu har jag skrivit, kanske inte så underhållande men nu har jag i alla fall skrivit. Gud, vad tråkig jag känner mig.

Så, eftersom jag har spenderat alldeles för mycket tid på youtube med att leta efter videor att posta på mina andra blogg, Namnge, så har plöstligt inte så mycket tid att skriva här. Hursomhelst, så tänkte jag berätta om mitt nya nördprojekt. Jag har ju redan "Bones avsnitt för avsnitt", så senare kommer utvecklas när mina andra favoritserier startar (How I met your mother och Criminal Minds nästa vecka). Just det, jag måste ju faktiskt posta texten om Bones 402/403 (beroende på hur man ser det)
Men i alla fall, så har jag ännu ett projekt, som handlar om the one and only Harry Potter. Jag har länge tänkte gör en kapitel för kapitel analys av en bok, ungefär som dom gör i MuggleCast, fast i skrift, och med lite mer citat etc. Och nu har jag bestämt mig för att boken kommer vara Harry Potter 6, aka. Harry Potter and the Half Blood Prince. Det var faktiskt väldigt svårt att välja, med det stod mellan den här eller DH eller OotP, och sju har alla podcaster redan gjort, och fem är för lång. Så det blev nummer 6.

Så, det där med analogt bloggande kanske kan klassas som ett bra försök? Coolt var det i alla fall. Jag skrev faktiskt ett helt inlägg till, en fyra sidor lång nördism på den senaste Bones-avsnittet. Men scannern krånglade.
På ett helt annant ämne så har jag börjat spela The Sims igen. Det var egentligen Mimmi som började, men min nördceller är enkelt igångstartade, och nu har jag två utmaningar på gång. Legacy (ska jag NÅGONSIN klara Legacy?) på andra generationen, och Queen Bee på fjortonde barnet (av sextio). Jag har kommit på vad hemligheten är, dock. Eller, den är egentligen tudelad. Ett: sätt alltid upp mål för dig själv, när spelet blir för lätt. Två: spela alltid med massor av olika familjer. Vilket inte är så svårt nu, eftersom mitt Queen Bee Harriet Muffin får så jävla många barn, så jag kan spela med dem.
Men nu valda jag att blogga två gånger istället för att spela the Sims. Jag känner mig nästan lite nobel, faktiskt.

Jag har gjort en fantastisk upptäckt. Eller, det är mer av en upplevelse egentligen, om man ska vara teknisk. Men det är stort. Jag kanske går till världshistorien. Det hände igår. Och det lustiga var att jag inte hade en aning om att det hände, det var först efteråt vilken historisk eftermiddag jag haft. Mina damer och herrar, jag har haft ett telefonsamtal... i sömnen.
Det är sant, jag svär! Jag har varit den första människan i Stockholm, Sverige, ja kanske världen, att kunna svara "ja" på frågan "Sover du?". Låt mig berätta.
Jag kom hem från skolan, fullkomligt utmattad, och lade mig på sängen. Naturligt nog somnade jag in ganska snart, och sov tills min mamma kom hem och väckte mig- trodde jag. Lite senare på kvällen så skulle jag iväg på ett mycket viktigt uppdrag, och fann att jag inte kunde hitta min mobil. Mycket underligt, tyckte jag, eftersom jag alltid har min mobil i fickan och jag hade inget minne av att jag tagit upp den under dagen.
"Vilket var det senaste samtalet jag ringde?" frågade jag mig själv, högt, men jag kunde inte komma på något. Jag drog slutsatsen att jag inte samtalat med någon över telefon den dagen, och så hade historien gjärna kunnat sluta, ohistoriskt och snopet, om det inte var så att min mamma var i rummet när jag frågade mig själv vem jag hade ringt. Det kom sig nämnligen så, att min mamma hade ringt mig flera timmar tidigare, och "väckt" mig, samt haft ett samtal som inkluderade jag svarade på massor av frågor, som till exempel var jag befann mig. Men själv har jag inga minnen av denna konversation, lika lite som jag kommer ihåg att telefonen ringde, eller att jag svarade. Jag hade haft hela konversationen i sömnen, och min mamma hade inte märkt något.

Tyvärr så frågade hon aldrig om jag sov (inte vad jag kan minnas i alla fall) men om hon gjort det, så kunde jag slagit hål på det urgamla och lika tråkiga skämtet en gång för alla. En sant historisk eftermiddag, till jag säga.

Det är lustig med hjärnan, ibland.Vilket är lite ironiskt, för detta inlägg är lite centrerat runt just psykologi. Men nu går jag förbi mig själv i fråga om resonemang, och ni förstår förmodligen ingenting, så vi tar det från början. I psykologin (skolämnet alltså) så har jag sedan en vecka tillbaka vetat att vi ska se en film som heter "A beautiful mind". Och psykologin verkar väldigt intressant, och psykiska sjukdomar är väldigt intressant, enligt mig, så jag såg fram emot detta, men mild entusiasm. Det kunde ju bli en skitdålig film. Men så diskuterade jag med mina föräldrar, "A beautiful mind", andra psykologiska filmer, i synnerhet en skitkonstig film som jag sett början och slutet på en gång för länge sen, som jag trodde hette något med "Butterfly". Det gjorde den inte. Den hette "A beautiful mind", och plöstligt borde jag vara den som räckt upp handen när läraren frågade om vi sett den. Och jag känner mig lite lurad, faktiskt. Om jag inte haft denna diskussion, så hade jag förmodligen efter kanske fem minuter av filmen insett att jag sett den förut, och viskat det till min kompisar, till deras stora irritation (något liknande hände faktiskt första gången vi såg på Torchwood. Sånt får en att undra. Tänk om jag börjat titta på Torchwood då? Vad hade hänt då?)
Men det känns ändå som något har tagits ifrån mig, en del av upplevelsen har tagits ifrån mig. Och jag vet inte varför, men nu är vi tillbaka där hela psykologi-biten i början borde varit, så det kanske är bäst att sluta här innan jag trasslar till det ännu mer.

Så, jag tänkte bara ta en liten stund nu i denna mörka septembernatt, ta några minuter av din (och min) tid för att promota den otroligt nystartade bloggen Namnge din blogg.
Det är en blogg som jag och Lina (vaesterbron.blogg.se) har startat tillsammans för sisådär tio-tjugo minuter sedan, och som kommer handla om precis vad våra bloggar handlar om nu, nämnligen våra (mer eller mindre) intressanta liv. Och innan ni slår fingrarna blodiga på era polyfoniska knappar när ni ringer till Fröken Ur och gråter: ta det lungt. Jag kommer inte sluta blogga här, det ända som förmodligen kommer hända är kanske att de inlägg jag gör här blir lite med nörd-orienterade, så som mina avsnitt-by-avsnitt av alla mina favoritserier, och kapitel-by-kapitel HBP.

Och nu höll jag nästan (nästan!) på att glömma själva länken. Ack ack. Men den är i alla fall:

http://namngedinblogg.blogspot.com

Jag har kommit på en sak. Jag hatar att sälja saker. Jag skulle aldrig kunna arbeta i ett sånt där överprisat cafe, eller som telefonförsäljare (men seriöst, vem vill vara telefonförsäljare? Det är lite som att jobba på McDonalds. McDonalds tycker att man ska vara vara jättestolt över att jobba på McDonalds, men de glömmer liksom bort att de som jobbar på dem jobbar på McDondals.)
Nu kanske ni undrar varför jag pratar om sånt här. Oftast när jag börjar mening med "Jag har kommit på en sak..." så har jag genomgått något under dagen som har fått mig att inse detta. Idag har jag haft café. Se, min gata är genask så pretatinös. (Q-märkta hus, vi är speciella!) så varje höst har vi en fest, och på dagen är det loppis, och café. Vårt café. Tyvärr spöregnade det, så vi fick inte överdrivet med gäster. Mest barnfamiljer. Lyckligtvis finns det ganska många barnfamiljer på min gata.

I andra nyheter tänkte jag, som Ellen uttryckte det vara "beyond nördig", och göra en egen liten chapter-by-chapter. Grej, alltså gå inom att analysera varje kapitel i en Harry Potter-bok. Just nu lutar det åt HBP. Den känns ju till och med lite aktuell, filmen skulle ju egentligen kommit ut om inte så länge.

Så, i ära av min två-ämnes-dag (och för att jag har ett nästan tre timmar långt hål just nu, och inte så mycket annat att göra) så tänkte jag skriva en liten text om mitt absolut sämsta ämne i skolan, nämnligen Idrott. Som förhoppningsvis inte kommer bli lika hemskt i gymnasiet som det var i grundskolan (jag har aldrig riktigt haft idrott i gymnasiet, för jag var sjuk alla lektioner utom kanske fem). Jag måste erkänna, att Idrott i gymnasiet har alla förutsättningar för att bli nästan dräligt. För det första, så har vi en bättre lärare (tror jag, jag har bara haft henne en lektion) som inte bedömer prestation, utan utveckling (tyvärr så innebär ju detta att jag måste utvecklas. Något som jag inte är van vid att göra i skolan. Jag brukar prettoanalysera mig igenom alla ämnen). En annan grej är att jag är mycket starkare själv nu än vad jag var i nian, inte fysiskt men psykiskt. I år tänker jag inte låta en lärare eller grupptryck pusha mig till kollaps.

Det var väl det, på ämnet "Mina nya ämnen". Om jag inte skriver ett till inlägg om några timmar, om hur Practical Art gick. Trots att jag redan gjort ett sådant ämne. Men det blir en fin liten före-och-efter-sak. Jag börjar bli riktigt bra på det här med att blogga. Förut var det svårt att hitta något att blogga om, men nu skriver jag bara något, och så får jag ihop oftast mer en ett inlägg om dagen! Jag blir lite stolt över mig själv, trots att jag mest skriver nonsens. Som nu. Så jag ska sluta nu. Adjö, på ett tag.

Nej, jag tänker inte ha ett utlägg om varför världens kommer gå under. Det är alldeles för tidigt på morgonen, och jag gjorde det precis igår. Jag är så pessimistisk. God pessimist, kallar man mig. Det är sant.

Men, det är ju morgon, och då är det ju numera tradition att man pratar om allmänt vardagliga saker. Som att jag ska ha Practical Art för första gången idag. Ett ämne som antigen kan vara skitkul eller vedervärdigt. Skitkul om jag får sitta och rita serier och läsa serieteori. Vedervärdigt om jag inte får göra det. Eller, inte vedervärdigt. Men inte som jag planerat. Jag planerar alltid sådana här saker, och sedan om det inte blir som jag tror, så blir jag väldigt besviken. En egenskap som jag fört över till en av mina karaktärer i Nano, by the way.

Och Spore kom ut igår! Så nu ska jag bara masa mig iväg och köpa det. Det fick bra betyg i DN, och det verkar ju bra, men den människan gillade visst inte The Sims. Men om det inte är kul så har jag ju ändå The Sims 3 att se fram emot sen i höst.

Så, efter en medioker (och i vissa fall rent utav dålig) säsong 3, kommer nu säsong 4 av en av min all-time favoriter, Bones. Jag hade inte speciellt höga förväntningar, även om jag sett fram emot detta enormt. Allt för lite eftermiddags-underhållning (vänta bara tills HIMYM kommer om en månad eller så. DÅ ska ni få se på förväntningar!) Ändå var ju trots allt säsongsavslutningen riktigt bra, så lite förväntningar kan man nog säga att jag kanske hade. Men hur toppar man ett avsnitt som börjar i att en av karaktärerna först tros vara död, och slutar i att en annan är en seriemördare?
Svar: Man åker till England.
Och det är där vi börjar, utan någon vidare förklaring till hur vi kom dit, eller varför vi är där. Och visst, jag var lite road av de brittiska versionerna av Brennan och Booth, (varav en var Suzie! Torchwood-Suzie!) men det som kommer därefter är jag inte speciellt förtjust i. Jag pratar om själva handlingen, och regin. Hela avsnittet (eller avsnitten - det var en dubbel) har en väldigt kortfattad men endock krånglig handlning. Två mord efter varran med ingen koppling till varan kan låta som en bra idé när man har dubbelt så mycket tid, men många av avstickarna var helt onödiga och om man ska ha ihjäl någon 40 minuter efter det att den personen introducerats, då ska man helst ha humaniserat denna karaktär på något sätt. Och gärna låta de andra karaktärerna, som uppenbartligen spenderat två veckor  med denne man, reagera på det, och inte bara när de står brevid hans sönderbrända kropp.  Problemet är, tycker jag, att det är alldeles för mycket små-snack och intriger på labbet, för att man ska hinna göra en bra mordgåta. Dock är dessa bitar ofta det bästa med Bones, men det har gått till överdrift på senare tid. För mycket av det goda, om man nu får vara så klichéeig.
Booth och Brennan är i alla fall inte lika vedervärdiga tillsammans nu som i slutet av säsong 3, när författarna plöstligt glömde bort att de utvecklat dessa karaktärer i två och en halv säsong. Men nu tycker jag faktiskt att de måste få till det, innan säsongens slut. Fast, när jag tänker på det, vad händer sen? Med tanke på hur det gick for Hodgins och Angela (mer om det längre ned) så kanske det är lika bra att de får vänta med det till det absolut sista avsnittet i serien. Men som det ser ut nu, så kanske det blir i slutet av denna säsong.

Så, Angla och Hodgins då. Jag kollade runt lite på fanforums, och folk är verkligen upprörda över detta, av ett eller annat skäl. Personligen gillade jag verkligen A/H i säsong 1 och 2, men i 3 var de inte annat än TRÅKIGA. Och det tyckte författarna tydligen också, och hittade på världens mest osökt långsökta grej för att få dem att göra slut.
Sen har vi ju då Sweets. Jag måste säga att jag verkligen gillar honom. Han talar till min inre nörd. Och jag tycker det är lite kul att de kan komma undan med att han bara går omkring där, och uppenbarligen inte har något mer för sig att göra än att gå omkring i labbet och lägga sig i de andras privata affärer.

Avslutningsvis, så hoppas jag på att denna säsong blir back-to-basics, mer fokus på de faktiska fallen, och mer användande av ben för att lösa fallen. Annars kan man ju lika gärna kolla på Days och our lives. Nästan.

Jag vet inte om jag har sagt det här förut, men jag hatar att komma försent. Det är sant, jag avskyr det verkligen. Det finns få saker som jag tycker är så jobbigt som att komma försent.
Jag vet inte riktigt varför, men så fort jag är lite sen, eller löper risk att vara lite sen (eller egentligen inte är sen alls, utan bara inte jättetidig) så mår jag fysiskt dåligt. Jag mår illa, min puls går upp och jag blir allmänt otrevlig.

Och nu är jag här, en kvart för tidigt, och jag har ingen som helst aning om om jag ska vara här, eller uppe på sjunde våningen. Det här nämnligen blivit något sorts strul med mitt schema och jag löper en 50/50 risk att komma just, för sent.
Så vad ska jag göra? En sak, som jag faktiskt redan har gjort, är att använda denna nervositet till bloggenergi, och få upp min postcount (en hel månad kvar till 100 inlägg? Skulle inte tro det!) men VAD SKA JAG GÖRA NU?

Det finns väl inte så mycket jag kan göra, utom att sitta här i vad som nu har blivit elva minuter (igen annan har kommit. Jävla esteter.) och hoppas på att jag inte behöver skynda upp sju trappor när klockan slår 08.35.

Eftersom jag inte har något bättre för mig (och jag har bara sexton minuter på mig) så tänkte jag berätta lite om en bilduppgift som jag fick igår. Om inte annat för att när Framtids!Klara läser detta, kan hon skratta åt min naiva entusiasm. Uppgiften heter i alla fall 50 bilder, och den går ut på att rita just 50 (surprise surprise) bilder under en tio-veckors-period. Vi har fått tio teman (Allt från "Rita av din fot" till "Spionera på någon") och varje vecka ska vi välja ett av dem, och rita en bild varje dag i fem dagar.
Jag är jättepshyched inför detta projekt, för det är så fritt och stort, och liknar Art100 lite. Så, om Framtids!Klara läser det här, och skrattar åt mig, för att det visade sig vara ett helvete, så HA HA på dig. Jag är i alla fall glad nu.


Trevlig sak: Första avsnittet av nya Bones kom igår (eller, idag, svensk tid) något som jag helt glömt fram tills nu. Så nu har jag något att se fram emot när jag kommer hem.

Lyssnar på: 'Jag är en vampyr', Markus Krunegård
Tittar på: Doctor Who (Utopia. Med Jack Harkness!)
Läser: The Extended dreams of Mr. D
Hälsa: Ont i halsen.


Jag har precis sett Blink, ett avsnitt av Doctor Who. Och jag är rädd. Jag kommer aldrig se på en staty på samma sätt igen.
Men, wow, seriöst. Snacka om att spela på alla dom där strängarna som skräckfilmerna ni vet.

Ursäkta mitt språk. Se, jag försöker träna på att skriva mindre pretantiöst. Jag vet att jag precis har haft världens utläggning om hur man inte ska ändra på sig själv, acceptera sina egna personlighetsdrag och så vidare och så vidare, men nu råkar det ju vara så att jag inte är speciellt pretto egentligen! Det är bara så, att när jag skriver så blir det vara hux-flux jättepretto! Jag vet inte vad det är, egentligen. Men lärare verkar gilla det.

Jag har gått igeom en period nu, när jag inte varit min egen favoritperson, om man nu ska uttrycka sig så. Så för att råda bot på detta, så har jag försökt att ändra på mig. Vara mer positiv, inte prata fullt så mycket, osv. osv. Självklart var detta helt fel väg att gå, istället borde jag ju jobba på att acceptera mig själv precis som jag är!
Dessutom skrämmer jag tydligen folk när jag är positiv. Så jag ska gå tillbaka till att se ned på allt igen.

I andra nyheter har jag upptäckt att jag påverkas otroligt mycket av musik. Slagsmålsklubben gör mig pigg, 'Samma nätter väntar alla' gör mig vemodigt ledsen, och så vidare. Detta är intressant, tycker jag.

Igår lovade jag ju att jag skulle nörda mig. Hänge ett helt inlägg åt Mr. Severus. Det gjorde jag inte, och jag är väldigt ledsen. Jag kan bara skylla på skolan. Den försöker döda mig. Seriöst. Tvåan suger. (Nu har jag kanske inte det värsta schemat i klassen, men efter att en kort tid ha försökt bibehålla lite positiv attityd, går jag nu tillbaka till den gamla Klara. Som universum hatar. Pessimisten.)
Nu ska jag inte gå in på mitt schema i detalj (dels därför att det vore väldigt tråkigt, både för mig och för dig. Dels därför att du kanske är en stalker. Just det, jag vet vem du är)

Vissa kanske tycker att det hade varit en bra idé att följa upp denna ursäkt med ett faktiskt inlägg om Snape, och hans eventuella placering i Gryffindor. Tyvärr. Jag bloggar från skolan just nu (nya elevdatorer, woho! Ssöta Windows XP), och har, för att vara exakt, tolv minuter innan min nästa lektion.

Lyssnar på: Morgonpasset
Tittar på: Doctor Who
Läser: Batman
Hälsa: Snorigt.

Inte kjol, men inlägg. Se, jag har inte så mycket tid som jag brukar ha. Lite mer precist kanske sju minuter. Så jag måste verkligen pressa fram något smart nu. Det är ju inte som om jag har så mycket tid att tänka på...

Idag börjar alltså den verkliga skolan. Äntligen. Jag är SÅ trött på att leka lekar. För jag tycker inte om att leka lekar, alls. Kanske är det så jag är skapt. Eller så är det för att jag är väldigt dålig på det.

MEN! Ikväll kan ni se fram emot ett jättenördigt inlägg som jag borde postat på Fefo för, ja, en sisådär två veckor sedan. Men jag glömde av det, och nu kommer ni istället exklusivt få veta vad jag tror skulle hända om Snape hamnade i Gryffindor. Denna blogg heter ju Fladdermask, after all.