Lyssnar på: Kent
Tittar på: Doctor Who (tenth Doctor, second season, second episode)
Läser: Batman: Year One (awesome, btw)
Hälsa: Har sovit ca 3 timmar i natt, men annars bra.

Det är läskigt, ibland. Jag satt och kollade på bilder av mig själv, som jag tagit i Photobooth. Mitt mål var att ta en per dag i ett år, men sen i januari har jag tagit fyrtio stycken... I alla fall, när jag tittade igenom de där fotona, så såg jag det plöstligt. Mig själv. Och jag insåg att jag aldrig riktigt sett mig själv. För när man kollar på bilder, så tänker man alltid på något, man har alltid någon känsla. Fokuserar på något speciellt. Men inte nu. Jag fick en glimt av hur andra ser mig. Och det var ju lite läskigt.

Annars så har precis kommit hem från Fiversätra, där jag spenderat dygnet med en massa människor. Jag kommer ändå glömma namnet på någon så om ni vill veta får ni fråga Lina eller något. Och det var väl trevligt, vi spenderade nog mest tid med att köra TP-frågor, typ. Fast det var inte TP, det var MIG (vars förklaring jag såklart glömmer bort nu, men det var något coolt på engelska). Först körde vi med Harry Potter-frågor, så det kom sig att jag fick läsa frågor. Med en nörd som jag skulle det ju blir lite orättvist annars.

Och det är så SKÖNT, för det är sen sista Augusti och jag har gått och angstat över en pixelgrafik jag skulle få klart (till EN) och hur den inte blev något vidare, men nu gjorde jag äntligen klar den, och det ser inte förjävligt ut, åtminstone.

Lyssnar på: Meh, forfarande ingenting? Jag behöver ny musik
Tittar på: Doctor Who (Tenth Doctor, second season, first episode)
Läser: Na-na-na Batman!
Hälsa: Förkylning underway. Tror jag.

Ni vet hur man vissa dagar inte gillar sig själv? En sådan dag var igår. Idag har jag en annan dag. En dag då man inte gillar sitt hår. "Bad hair day", tror jag de kallar det, där borta i Amerikat. (Åh, nu fick jag en plöstlig lust att spela Mulle Meck! Det måste åtgärdas när jag kommer hem...) Var var jag? Just det, dålig hår-dag. Det finns bara ett botemedel mot sådana dagar. Och det är hårmousse.

Så, om en timme ska jag åka iväg för att spendera helgen på med massor av människor i skärgården (Sveriges skärgård, i fall någon undrade). Och jag som har så mycket att göra. Och jag som har ett ovanligt litet socialt behov. Men, det ska nog bli roligt. Massor av folk, inte så mycket utrymme. Och jag kommer förlora två hela blogg-dagar! Ack, ack. Men, men. Det ordnar väl sig, till sist.

Lyssnar på: Ingenting (faktiskt. Inte låten.)
Tittar på: Doctor Who (Tenth doctor, first season, last episode)
Läser: Ingenting här heller. Måste låna en ny serie på PUNKTMedis
Hälsa: Fortfarande lite rosslig. Kommer älska Hellas.

Det är svårt, det här med att blogga. Att komma på ett nytt ämne att blogga om varje dag. Eller komma ihåg ett ämne att blogga om varje dag. Som igår, t. ex. så vet jag att jag hade ett jättebra ämne, jag kom på det i skolan. Men sen när jag kom hem var det bara borta. Bortsprunget. Bortfluget. Borta. Så nu skriver jag om att jag det istället. Är inte det lustigt? Kanske inte.
Vet ni vad, jag längtar faktiskt lite efter nästa vecka, när riktiga skolan sätter igång. Med vanliga ämnen (om än mycket estet-ämnen) och vanliga tider och vanliga personer (trots att vi har nästan ett dussin nya lärare). Dom här slacker-dagarna, förlåt, insparksvecka, är väl trevliga på sitt sätt, men de är inte för mig. Jag har lätt för skolan, men inte för sådant här socialt umgänge. Möta nya människor. Fungera i en större grupp. Nej, nej, nej, inte för mig. Det gör, att dessa inspaksdagar - trots att vi inte gör speciellt mycket - är jobbigare än en vanlig skolvecka. Och idag ska vi till Hellas, och det blir förmodligen tävlingar. Jag är inte speciellt bra på tävlingar, och eftersom vi ska vara i Hellas, så blir det säkert fysisk ansträngning också. Och jag är definitivt inte bra på fysisk ansträngning.
Det är som McDonalds, faktiskt. Det kanske inte är så kul, eller så nyttigt, men man vet vad man får. Och man behöver inte chansa, och slösa med pengar (eller social enegeri).  Så jag längtar till måndag. Med matte och svenska. För det vet jag i alla fall hur man gör.

Ps. Findus har börjat sova på lilla toaletten. Jättekul! Nu kan han skrämma skiten ur alla som kommer dit och sedan inte vågar gå in, som en drake i sin grotta. Fast det är ju inte direkt guld han vaktar...

Lyssnar på: Radio
Tittar på: Doctor Who (Tenth doctor, first season, fourth episode)
Läser: Konstig serie om Howard Lovecraft
Hälsa: So-so

Och bilderna och statusen är tillbaka! Yayness!
Annars så känner jag mig ganska så... medel. Men det kan ju bero på att det är morgon. Jag mår alltid sämre på mornarna. Men vad vet jag, det kanske är universellt? Idag ska jag i alla fall ha picnic med klassen, trots att det regnat hela natten, så det blir såklart jättemysigt. Och ärligt talat, trots att det är skönt att ha insparksvecka och allt det där, så känns det rätt så meningslöst. Skolan försöker med massor av aktivitet och tidiningar och Gud vet vad mer för att vi ska skapa en "vi-känsla", men när det kommer ner till det så behövs det en grupp av aktiva elever, och jag känner att jag inte orkar vara en sådan. Jag, och 99% av mitt gymnasium. Jag brukade vara en sådan, visst. Jag satt med i elevrådet, höll tal och skrev för skoltidningen. Men nu orkar jag bara inte det.
De har infört striktare regler när det gäller omprov (jag behöver inte gå in på dem, men de var mest till för att hindra folk från att skolka från proven, och det gör ju jag så hemskt mycket, att detta kommer påverka mitt liv enormt.), och jag, som är sjuk ganska så ofta, frågade läraren vad som hände om man lyckades vara borta från alla omprovstillfällen. (Förut hade vi ett "uppsamlingsheat", men nu kan man inte skriva mer är G på det- va? Inte gå in på det. Just det.) Läraren i fråga såg ut som att det verkade vara en ganska så liten chans att någon skulle lyckas vara sjuk på vartenda tillfälle, men svarade något som omskrivet betydde "Jag vet inte". Tyvärr var ju jag sjuk på nästan alla omprovstillfället förra terminen, så detta bådar ju gott... eller inte.

Men, det är väl som alla de där smarta människorna säger. Man får ta det som det kommer.

Igår hände något ganska udda. Fast, det beror såklart vad som menas med udda. Jorden blev inte överfallen av Daleks. Jag blev inte en ny person, eller övertagen av en annan själ. Jag kastades heller inte in i ett avsnitt av Doctor Who. (David Tennant, inte Thewlis, är awesome. Vad fick jag Thewlis ifrån? Eller, det är ju uppenbart han är ju Lupin, men varför fick jag för mig att han var Doctor Who? Just det, jag är senil. Nevermind.)
Nej, för att komma tillbaka till var jag var, det var inte ett sånt udda tillfälle. Jag fick bara för mig, av en slump, att läsa mig gamla Nano. National Novel Writing Month-novell, alltså. Nästan exakt 50 000 ord, skrivna för nästan två år sedan. Min första nano, som jag både hatade och älskade. Eller snarare, började med att älska, men sedan gick över till att hata. Verkligen. Så jag har inte förmått mig att läsa den. Förrens nu. Och jag upptäckte, att den inte är så farlig. Inte början, i alla fall (vilket i och för sig var delen jag inte hatade från början, men detta är ändå framsteg. Någon sorts framsteg, det är jag säker på). Denna historia, som jag verkligen avskytt och skämts över, var ganska mysig, och till och med lite rolig. Jag kom inte ihåg så mycket, så det var nästan som att läsa det för första gången. Karaktärerna har lämnat mitt huvud för länge sedan, för att ge plats åt nya, och de tycktes inte längre platta och tråkiga. Texten var nästintill oläslig  med alla sina slarvfel, men det var ju Nano, så vad gör det?
Det jag har kommit fram till nu, i alla fall, är att jag måste läsa om Wulfram, min första nano. För jag har alltid velat ha en komplett historia, en lång en. Som inte suger. Och det kanske är så, att Wulfram inte suger så fullt mycket som jag först trodde, för två år sedan.

Nya FF ser lite konstigt ut. Som Safari. Men, jag vänjer mig väl.

Har jag berättat att jag ingått en pakt? Med ingen annan än Mimmi faktiskt. Vi kallar den godispakten. Och den innebär mer eller mindre att ingen av oss får äta godis under veckodagarna. Med undantag på fredagar för snacks, och lördagar för godis. That's it. Så nu sitter jag här och äter fil och frusna bär.
Men vad jag har märkt är, att det bästa (och värsta) är idén om godis. Det där riktiga suget efter socker man kan få om man inte ätit tillräckligt. Sen, när man väl äter det, så är det inte lika gott. Vilket är lite synd för just mig, eftersom jag ser fram emot det hela veckan. Dock är det svårt att lära gamla hundar sitta (eller i det här fallet: låta bli att sitta) och jag småäter fortfarande alldeles för mycket. Det är bara att det att nu består det av frukt och bär. Nektariner och vattenmelon är mina nya favoriter.
Dom är frunsa blåbären som jag äter nu är inte alls speciellt goda, men hallonen går ner.

Och nu sitter jag här och väntar, på att Doctor Who säsong 2 ska blir klar. Komma på posten, menar jag såklart. Jag har beställt hela säsongen på amazon, eller något sådant. Jag vet inte hur jag ska klara mig en hel säsong utan min kära Captain Jack (själva anledning till mitt Doctor Who-tittande från första början), men David Thewlis verkar ju party, så det ska nog gå bra. Jag har världens sovmorron i morron (klockan ett, ha ha!) men jag kan inte njuta av att inte behöva gå och lägga mig tidigt, för jag är så jävla trött! Sådant är jobbigt. Jag kan inte ens sitta vid datorn ordenligt, för jag har kramp i armen eller något. Ont gör det i alla fall. Överavsträngning, typ.

Blogga om mornarna... det kanske kan bli en tradition? Alla lampor finns där redan: det är tillräckligt mycket tidspress för att jag ska komma på något, jag har alltid lite tid över eftersom jag är så paranoid när det gäller att komma i tid, och jag har ett dussin halvfärdiga blogginlägg som jag försökt skriva om kvällarna.

Så, idag ska jag sitta som en apa i bur och bli tittad på av alla ettor som ska "upptäcka Kulturama". Speciellt då alla små bildare som ska upptäcka att deras ämne är "tråkigare än de andras". Så är det kanske inte egentligen, men om man jämför med alla andra ämnen (utom kanske foto) så är det mycket lättre att uppskatta en föreställning i dans, teater, film eller musik, än att tycka att det är kul att gå på konstutställning. Men vi har i alla fall nya lokaler.

Och så är det såklart dagen F, skolfotodagen. Det är lustigt med skolfoton. Jag kan ju som sagt inte för allt i världen se bra ut på foto (undantag möjligtvis på femte försöket i Photobooth), så jag känner att jag inte bryr mig så hemskt mycket, men jag kommer ändå få titta på mitt eget ansikte både en och ett par gånger, eller varje gång någon går igenom de gamla skolkatalogerna, så alla små komplex man har sipprar plöstligt upp till ytan och skrattar åt en. Trevligt, trevligt.

Men för att avsluta detta inlägg lite gladare så har jag i alla fall äntligen kommit fram till de Doctor Who avsnitt som innehåller  Captain Jack Harkness! Vilket var andledningen till att jag började titta på Doctor Who från början. Föga anade Ellen att när hon introducerade oss för Torchwood, så skulle hon vara delaktig i att skapa ett monster... nej, något ännu värre. En fangirl. Muahaha, osv. osv.

Så, första skoldagen! Sjävklart har jag inte genomgått den ännu, eftersom klockan är 08.53. Det skulle göra mina skola till någon sorts... konstig morgonskola. Vilken den inte är. Trevligt, tycker jag.
Men det är i alla fall rätt dag. Och jag är inte trött. Jag har bara den där flyktiga illamåendekänslan som man (läs jag) alltid får när jag måste gå upp tidigt och inte van vid det. Tyvärr kommer den där känslan snart ersättas av en känsla av total dödhet när jag plöstligt inte har några sköna dagar av ledighet och sovmornar bakom mig. Men, jag tänkte att nu när skolan är igång och jag faktiskt kommer ha saker klaga på, så kan jag ju försöka börja blogga igen.
Och jag kan ju börja med att klaga på mitt nästan-schema. Där det var meningen att jag skulle sluta fem, fyra dagar av fem. Och det tänker ni väl, att det har jag gjort mig förtjänt av, med mitt långa sommarlov! Men icke, jag har ett helt normalt schema, och har hitills framför mig att uppleva vad alla klagar på tvåan för.

...


Jag kommer få äta upp det där, eller hur? Yep.

Så, jag har precis hjälpt Mimmi med att få igång en blogg, så blev jag så sugen på att blogga själv. Så är det alltid med mig. Jag ger mig in i någonting, och är så inne i det, och sen, bara helt plötsligt... pff. Inte intresserad mera. Vilket blir jobbigt när jag har lovat att göra saker. Som detta projekt jag gett mig in i nu, Elemental Nations. Det är jättehäftig, några killar som bygger en jättestor MMORPG (är det? Jag tror det är det) av Avatar, och jag har då sagt att jag ska pixla massor av kläder. Vilket visade sig vara jättesvårt, och nu är jag inte like psyched längre. Men, det är väl när man stannar som coola saker händer eller något.

Annars så har jag redan börjat över-planera mig Nano (trots att det är i november). Men med tanke på att jag ska skriva 100 000 ord så behöver jag all hjälp jag kan få. Hjälp av mig själv, alltså. Så, fram tills dessa är det bara att fundera ut hur allt ska sitta ihop, skriva karaktärsprofiler och allmänna rants om hur jag ska klara av allt. Lycka till till mig.

Jag är egentligen alldeles för lat för att blogga. För att uppehålla vilket långvarigt projekt som helst, egentligen. Jag börjar, men sedan någon stans precis innan jag kommit till mitten så tappar jag allt angagemang, all kreativitet, allt. Och är det andra inblandade så blir de besvikna. Ta Ediths present, till exempel. Det var ett långvarigt (som egentligen inte skulle vara långvarigt, men jag underskattade hur lång tid det tar att göra en serie) projekt. Och hennes födelsedagspresent blev 101 dagar försenad. Jag antar att det är något jag måste jobba på. Så, jag tränar. Nu håller jag till exempel på med en ny serie. Om Avatar. Det är mycket nördigt, så jag ska inte gå in på några detaljer. Inte idag,i alla fall.

Men idag, så har jag faktiskt jobbat hårt! Och det händer inte så ofta, om jag får säga det själ. Jag och mamma har målat hela mitt rum, vitt. Innan var det beiget med skrift på. Vilket jag älskade för cirka 4 år sedan, när jag hade min beige/gröna period. Kanske inte så mycket nu. Tur bara att jag inte tapetserade under min svarta period. Då hade det väl blivit grått, eller något annat hemskt.

Så, jättelänge sedan jag bloggade. Igen. Vi får se om det håller denna gången. Dvs. om jag skriver i morgon. Vilket jag betivlar. Men ändå.
Idag har jag varit på Baushaus. Vilket var lite som ett överdimensionerat köpcenter. Vilket förstås var läskigt, eftersom jag, när jag är stressad drömmer om överdimensionerade köpcenter.
Så varför var jag på Baushaus? Fobi-kurs? Kart-fel? Ingen anledning alls?
Jo, jag skulle faktiskt köpa färg. Jag håller på att göra om mitt rum. Måla, lite nya möbler, allt det där. Mest måla. Som i väggar, byråer, speglar... mer eller mindre allt mitt fula möblemang som jag nu stört mig på i x antal år. Det ska bli vitt med "stänk" av gult, grönt och orange. Lagom färgglatt. Dvs. mycket.
Men det är bra timing, eftersom min födelsedag nu officiellt bara är 3 dagar bort. Om jag varit några år yngre skulle jag såklart sett fram emot det jättemycket, men jag är tråkig nu och all magi har försvunnit från min värld. Jag får nöja med mig presenter och tårta. Presenter, ja! Jag hade ingen aning om vad jag skulle önska mig i år. Så jag har bett om saker jag inte vet att jag vill ha.

Och håret? Det är rosa. Jag färgade det ju för Erised, där jag var Tonks, och sen har jag inte kunnat sluta. Det är så snyggt! Hur ska jag kunna gå tillbaka till brunt? Det är som ett... beroende.