Jag brukar sällan skriva när jag har översvallande känslor, men nu känner jag att jag faktiskt tänker göra ett undantag. Vad har jag för känsla, undrar ni?

Jag är GLAD.

Hoppa omkring, luftsparkande GLAD.

Varför är jag så GLAD, då? Jo, jag ska ju till Azkatraz. Vilket, trots att det är någonting väl värt att vara glad och överlycklig över, vilket jag också är, jag har vetat om i några månader nu, så att blogga om det (igen) är inte speciellt aktuellt.

Så vad är det som gör mig GLAD just nu? Jo, bio. Tråkigt nog var jag och min mormor på dagen snuvade på biljetter till visningen av HBP i IMAX (tänk Cosmonova...), och jag var åtskilligt sänkt av detta. Inte jättesänkt; jag skulle ju trots allt till fucking Azkatraz! Men det hade varit en kul grej, så därför är jag ju nu hänsynslöst GLAD för väntelistan jag hade slutat hoppas på för flera veckor sedan var tydligen värt min tid, för jag har fått biljetter.

Så jag är GLAD.

Om det är något jag har blivit duktigare på det här året så är det att skjuta upp saker. Som nu. Jag ska skriva ett utkast till en uppsats i Psykologi, men jag vet inte vad det går ut på, eller vad jag vill skriva om, och jag vill verkligen inte. Så jag skjuter upp det. Måste rita fötter till femtio bilder. Måste rita andra temabilder. Måste hjälpa Mimmi med matten. Måste läsa texter till engelskan. Osv. Och så vidare.

Allt det där är ju bra, såklart. Jag behöver rita mer temabilder (men inte fler fötter, woho!). Jag behövde läsa de där texterna. Men ur prioriteringssynpunkt så borde jag skriva om sorg.

Det är till och med så att jag inte alltid heller gör andra saker jag borde göra. Istället gör jag saker jag vill göra. Som att spela The Sims (tredje generationen!). Eller rita fanart. Eller skriva. Eller spela Kingdom Hearts.

Så ni förstår mitt problem. Jag undrar vart min disciplin tog vägen. Jag saknar den.

Long time no blog. Varför? Skolan. DEN ULTIMATA DÖDLINJEN 20 maj närmar sig med stormsteg och min ångestlista är obehagligt lång. Men låt oss prata om något annat. Låt oss prata om... Neon Genesis Evangelion.

Jag började kolla på Neon Genesis Evangelion eftersom serien refererades i varje djävla trope (ja, jag vet: nörd) och därför att det tydligen skulle vara en dekonstruktion, och jag gillar dekonstruktioner (nu nu nu nu WATCHMEN).

Dock så var det en dekonstruktion av "humongus mecha anime", dvs. väldigt stora robotar, och min erfarenhet av sådana program är ungefär lika med noll. Jag har inte ens sett ett enda avsnitt av Transformers, det enda jag vet är att Optimus Prime dör mycket. Men tvtropes är ju mysigt så jag bestämde mig för att se den ändå.

Sanningen är att jag inte har sett klart hela, så jag har inte kommit till slutet som ska vara en sådan total mind screw att folk dödshotade skaparna, men jag har ingen bättre att prata om och vändningen efter halva är tillräckligt chockerande.

Det börjar som en rätt så standard anime. En liten pojke, Shinji, kommer till Tokyo (eller Tokyo-3... jag vet inte riktigt vad kopplingen är.) för att vara pilot till en väldigt stor robot, EVA-01 (detta är en av MÅNGA bibelreferenser). Med denna EVA måste han slåss mot så kallade "änglar"... jag vet inte riktigt vad exakt de är, men någon sorts alien.

Det är inte helt standard, dock. Shinji är inte som de flesta protagonister jag har sett i anime/manga. Han är tyst, reserverad och han har inga egentliga mål, han är lite vilsen och gör mest som han blir tillsagd, vilket ställer honom i direkt kontrast till andra kända huvudpersoner, som Naruto och Edward Elrich.

Animen är lite seg i början, men den blir bättre och bättre allteftersom tiden går, och när Asuka, ett av de tre barn (tillsammans med ytterligare en flicka, Rei) kommit in i bilden så var animen riktigt mysig. De bråkade, socialiserade och slogs mot gigantiska monster med gigantiska robotar! Hur är det inte coolt?

Men så... slog det om. Plöstligt var det blod. Mycket blod. Och våld. Och död. Och Shinji som skriker. Och lagom mind screwiga... vad de där synerna nu var. Men seriöst. Shinji som skriker. Den röstskådespelaren måste ha haft en audition som bestod att han han skulle skrika som om han just brutalt mördat små barn, alla hans vänner hade lämnat honom och någon höll på att dra av honom tånaglarna.

Så... jag är lite rädd för att fortsätta nu. För jag vet att det kommer bli värre. Och värre. Men jag ska ta mig igenom den här animen, oavsett hur traumatiserad jag blir.


Och och! Jag glömde nästan: Neon Genesis Evangelion har ett av de bästa intron jag har sett! Det är en allmänt bra låt, och om man somnar mitt i så är det inte lika obehagligt att vakna till än säg till exempel Death Note.

Ja, så har man kommit ikapp då. Tillåt mig att förklara. Jag gillar Naruto- det kanske inte är den bästa serien i världen, men jag gillar den, för det är underhållande och engagerande att läsa. Men för några veckor sedan så tröttnade jag på att titta på animen, för de drog ut på alla slagsmål i all evighet och lade in massa filler hela tiden; dessutom var jag hela tiden livrädd för fandomen för jag hade ju ingen aning om vad som skulle hända. Så jag började läsa mangan istället. Vilket inte är så bara, med tanke på att Naruto just nu är uppe i 443 nummer. Jag hade ingen lust att börja om från första början, så jag satte igång vid cirka 250 (vilket är precis efter ett stort tidshopp på tre år) och nu har jag alltså äntligen nått fram till 443, så nu måste jag plöstligt vänta på nya avsnitt. Vilket är lite sorgligt, antar jag.


Och i andra nyheter så är Rufftoon's 'Water Tribe'-serie över nu, vilket också är väldigt konstigt.


Och detta kan inte betyda så mycket för någon annan än mig, men det blir ett roligt inlägg att se tillbaka på. Tjoflöjt.

Jag bloggar egentligen aldrig när jag inte har energi, eller känner att jag inte har något speciellt att skriva om. Som nu, till exempel. Men för att visa att jag är en människa som är beredd att förändras, oberoende av vad vissa doktorer tycker, så ska jag nu berätta saker om mig själv, även om de kanske inte är så otroligt intressanta. Det är ju ingen annan än jag som läser den här bloggen i alla fall, och jag tycker ju att jag är intressant.

Jag kom på att jag inte har valt mina individuella val idag. Vilken var en väldigt tur, eftersom idag var sista dagen som man kunde skicka in sina val. Så tack, ödet (eller Lina).

Jag har ont i knät. Eller, inte precis i knät, men lite under. Varje gång jag går. Ont. Och det känns som om jag klagat på det inför varenda människa jag kan tänka mig, vilket får mig att känna mig väldigt, väldigt gammal, men ja. Jag har ont i knät.

Jag har börjat spela The Sims. Igen. Bara för att jag vill klara av The Legacy Challenge för en djävla gångs skull.

Sen var det väl inte så mycket mer, om jag inte ska gå in på vad jag har gjort idag också, men det är allt för normalt för mig.