Ni vet hur man vissa dagar bara känner sig GLAD? Lycklig, bekymmerslös, helt utan oro.
Nej, just det. Man är aldrig bara GLAD. Det finns alltid en anledning till varför man är glad när man är glad, och vad denna anledning än må vara, så har den förmodligen någon sorts komplikation, som hur liten den än må vara, hindrar dig från att vara GLAD. Lyckligt, bekymmerslöst, GLAD. Jag känner aldrig så, för jag tänker för mycket. Även när jag är lycklig ältar jag de dåliga sakerna i mitt liv, och de gör mig olycklig. Jag kan bara aldrig släppa taget, och inte tänka, inte oroa mig. Och när jag försöker, så går det oftast åt helvete.

Ni vet hur man vissa dagar bara är SUR? Allt är piss, alla är irriterande och man är bara så jävla trött på livet?
Precis. Varför kan man inte älta de bra sakerna då? Varför, åh varför är det i denna världen så jävla mycket lättare att vara sur och arg, än glad och lycklig? Det är orättvist. Orättvist är vad det är.

Eller är det bara jag? Det kanske bara mig det är fel på? Alla andra kanske är jättelyckliga hela tiden?

Vad vet jag? Jag har en sån där dag.