Läser: "Vargbröder 4"
Lyssnar på: Bo Kaspers Orkeste
Stressnivå: Låg


Någonting slog mig idag. Alltså, inte på riktigt. Eller, jo, Edith slog mig förmodligen. Jo, hon snärtarde mig i nacken med en hårsnodd. Det gjorde ont. Men jag har förlåtit henne.

I alla fall. Vi hade sovmorgon idag, eftersom vår svenskalektion var inställd så började vi 10.45. Vilket såklart var helt underbart för jag slapp gå upp klockan halvsju, och var inte heldöd halva dagen. MEN. När jag kom till den halv-tomma spårvägsplatformen så insåg jag någonting. Att jag saknade dom. Alla människor som brukade stå där. Jag brukar aldrig prata med dem eller så, mer än sällan är jag till och med väldigt irriterad på några av dem. Men det blir någon sorts tyst gemenskap när alla står där, för alla är lika trött och vill gå till jobbet/skolan lika lite. Det är något sorts missnöjt samtycke som finns där klockan åtta, men inte klockan tio. Och jag saknade det.

Sedan hade jag världens mest meninglösa dag, så långt som skolan gäller. Svenskan: inställd, engelskan: "Ähum, jag ska ägna mig åt dessa få människor, så ni får se på film", matten: "Här är era Nationella prov. Hejdå." Fint.